Ingen kulturintresserad kan komma förbi Våroffer. Den kan man inte runda. Vare sig danspubliken eller dansskaparna kan göra sig kvitt den. Nu är det 113 år och fem månader sedan det var premiär i Paris, en majkväll 1913, och tumultet som uppstod kring premiären skapar fortfarande svallvågor. Historieskrivningen missar mestadels att det inte bara var fråga om skandal utan också succé. Halva publiken buade och andra hälften ropade bravo. Hur kan det förresten komma sig att publiken nu för tiden är så enig i sina stående ovationer? Denna brist på distinktioner är oroväckande.
Inför jubileet 2013 ombads ett antal kompositörer och koreografer att skapa nya verk i åminnelse av originalet. En version som gavs bara sju gånger och sedan glömdes bort. Jag syftar på koreografin av Nijinsky. Stravinskijs musik står ju ständigt på repertoaren. Varför den minst lika originella koreografin inte överlevde hade flera orsaker. Balettchefen Diaghilev blev rasande när han fick veta att hans före detta protegé och älskare Nijinsky i hemlighet gift sig med groupien Romola de Pulszky. Exit Nijinsky. Koreografin tecknades aldrig ner; det fanns inga vedertagna notationssystem. Dansarna avskydde att dansa den. Dels gick koreografin emot allt de lärt sig och kunde, dels var den extremt ansträngande och de kliande kostymerna av ylle fruktansvärt värmealstrande. Så kan det också vara att stå på scen.
Bland dem som blev tillfrågade att skapa nya verk med avstamp från Våroffer fanns koreografen Medhi Walerski och kompostitören Joby Talbot. Gudskelov för dem. De har skapat helt ny dans och helt ny musik, ett konstverk på samma höga nivå som originalet. Vad gäller koreografin antagligen högre.
Den här gången slipper dansarna kliande ylle. Här gör de entré i halvmörker glänsande som av guld. Det är deras nakna hud som lyser i Jordan Tuinmans finkalibrerade, ömsom varma ömsom kalla, ljussättning, som är som en dröm i dubbel bemärkelse.
Chamber heter det halvtimmeslånga stycket (perfekt längd för dans) och det utspelar sig i ett slags kammare, ett slutet rum av olycksbådande metallväggar. Men verket är inte entydigt klaustrofobiskt, dystert eller mörkt. Det är dess dubbelhet och mångtydighet som är dess gåta och styrka.
Det finns reminiscenser i både musiken och koreografin från Stravinskij och av tidigare tolkningar av musiken men Chamber är fråga om ett högst självständigt verk. Chamber utvidgar betydelsen av rit till något som inte är obevekligt ödesbestämt. Handlar det om människans frihet trots allt? Den vi måste tro på och vörda.
Precis som det slutna rummets väggar visar sig ha dolda öppningar öppnar sig också den från början kantigt mekaniska och robotliknande dansen för organiska och mjukare mänskliga värden. Både musik och dans rymmer såväl brutalitet som romantik. Basen mullrar i moll och den gälla diskantens kyliga ton genomborrar en. Det är vackert på ett sällsamt skärande sätt. Ibland råder rena thrillerstämningen, men en thriller på fullt allvar. Inget är lättköpt i detta verk.
Chamber är ett ständigt skiftande stycke dans och musik. Medhi Walerski har koreograferat också scenografin som överraskar med sina förändringar, beledsagade av Tuinmans överjordiska ljussättning. Plötsliga attacker och fall avlöses av hotfull ringdans (från originalet) till djuriskt otäckt tjatter.
Kungliga Operans dansare är förbluffande mångsidiga och deras av den klassiska balettens drillade nobless och regelryttande positioner finns här intet spår. De ger sig fullt ut och hän i dessa mycket mer samtida uttryck utan tvekan eller reservation. De behärskar både det kantiga och mjuka, våldsamma och sensibla, tillika vågade och akrobatiska, allt på en gastkramande hög teknisk nivå.
Andra verket detta kväll, Alexander Ekmans Cacti, recenserades på Danskonst i december 2023 under rubriken Expressionsim. Ekman, Hjálmarsdóttir, Naharin på Kungliga Operan.
Foton från föreställngen: Håkan Larsson/Operan
Chamber/Cacti ges på Kungliga Operan till och med den 14 november 2026. Chamber. Koreografi och Scenografi: Medhi Walerski. Musik: Joby Talbot. Dirigent: Alec Frank-Gemmill. Ljus: Jordan Tuinman. Kungliga Baletten. För rollista www.operan.se. Kungliga Hovkapellet.
