För att lindra en släng av mild höstdysfori kan man till exempel pröva med att se en Technicolor-musikal från MGMs guldålder. Jag såg New York dansar från 1949 på Cinemateket häromdagen och hör fortfarande smattret från Gene Kellys och Ann Millers steppklackar och ser framför mig solen gå ner i rödorangelila skyar bakom New Yorks skyline. Den var den första musikal som delvis filmades på ort och ställe och inte enbart i studio. On the Town heter filmen i original och den bygger på en scenmusikal med samma namn som i sin tur bygger på baletten Fancy Free av Jerome Robbins.
Fancy Free, med tre sjömän på permission i New York där de träffar tre unga kvinnor en het sommarnatt, blev en sensationell succé genom dess blandning av balettsteg och sällskapsdans och ses än i dag som en av de första genuint amerikanska baletterna. Den gjorde Jerome Robbins till en omedelbar berömdhet. Leonard Bernstein skrev musiken och när baletten förvandlades till scenmusikal var det radarparet Betty Comden och Adolph Green, senare kända för Singin’ in the Rain, som stod för manus och sångtexter.
För filmen gjordes koreografin av Gene Kelly och Stanley Donen som tillsammans också stod för regin. Eftersom Frank Sinatra var en av sjömännen behövdes nya låtar skrivas till av Roger Edens vilket fick Bernstein att härskna till och lämna skutan.
Frank Sinatras sjöman är för övrigt en riktig mjukis och blyg inför kvinnor. Det är faktiskt Ann Miller, som antropolog med särskilt intresse för ”förhistoriska” män, och Betty Garret, som taxichauffören Brunhilde Esterhazy, som tar initiativet och handgripligen lägger beslag på två av sjömännen, Sinatra och Jules Munshin. Den tredje, Gene Kelly, blir förälskad i ”fröken Tunnelbana” spelad av den uppseendeväckande midjesmala dansösen Vera-Ellen, som inte visar sig vara den berömdhet Kelly fantiserar om.
Handlingen är mest en förevändning för en räcka sång- och dansnummer som ömsom är smått förbluffande i sin lätta galenskap, ömsom lite väl hurtfriska men Gene Kellys översvallande energi och Ann Millers kulsprute-stepp kan ögonblickligen bota en lättare livsleda.
Ann Miller är i sitt esse i sång och dans-numret ”Prehistoric man” som utspelas på ett antropologiskt museum där hon sjunger om att hon i stället för en mesig modern man med magsår vill ha en hårig ”happy ape” från före vår tideräkning. Hela Millers arsenal av ekvilibristiskt gott humör gör att man blåser iväg av bara farten. Numret slutar med att dinosaurieskelettet i bakgrunden rasar samman.
Självfallet har Gene Kelly skapat en ”drömbalettsekvens” – han ville alltid lägga till något drömskt och lyriskt i sina filmer – och ofta blir dessa inslag väl trånsjuka och tröttsamma men här känns ”baletten” A day in New York fräsch och innovativ, och det är också första filmen Kelly regisserat och koreograferat.
Filmen är ojämn och sackar i mitten men att den hamnat på nummer 19 av 25 på Amerikanska filminstitutets lista över de bästa amerikanska musikalerna som gjorts förstår man. Den har också valts ut för bevarande inom United States National Film Registry ”för dess kulturella, historiska och estetiska betydelse”. Trots de restriktioner ifråga om moral och ämnen som länge rådde i Hollywood lyckades man skapa en mängd filmer som svämmar över av talang och kreativitet. Och Technicolors* intensiva och mättade färger verkar tränga rakt in i hjärnan som solljus.
*Technicolorprocessen som krävde särskilda filmkameror blev för dyr och långsam i längden. Den sista film som gjordes i äkta Technicolor sägs vara Gudfadern II, 1974.
New York dansar/On the Town visades på Filminstitutets Cinemateket den 24 oktober 2026.MGM 1949. 98 min. Regi och koreografi: Gene Kelly, Stanley Donen. Manus: Adolph Green, Betty Comden. Producent: Arthur Freed. Medverkande: Gene Kelly, Frank Sinatra, Betty Garrett, Ann Miller, Jules Munshin, Vera-Ellen, Florence Bates, Alice Pearce. Musik: Leonard Bernstein, Roger Edens, Lennie Hayton.
