”Vill du bli en legend? Då ska du dö ung eller bli galen”. Så inledde Erik Näslund, författare och tidigare chef för Dansmuseet, sin introduktion till föreställningen FLY som i skrivande stund ges på nya dansscenen Hallen i Farsta.
Marilyn Monroe, James Dean och Jim Morrison är några exempel men den legend som FLY handlar om är dansaren Vaslav Nijinsky. Han dog inte ung men ”galen” och var något av en popidol innan pop ens fanns.
Nijinsky, en gång världens mest hyllade dansare, till och med beskriven som ett ”åttonde underverk”, slutade tragiskt som ett vrak, nedbruten av psykisk sjukdom och medicinska experiment. FLY är en multimedial tolkning av mannen och myten, som lika mycket för sin dans som sin psykos förblivit en romantisk legend.
Det är koreografen och filmaren Sydney Leoni som med FLY ger oss ett kärleksfullt porträtt i film, dans, tal och musik. På så vis är föreställningen ett allkonstverk precis som de baletter Nijinsky medverkade i under första hälften av 1910-talet i Ryska baletten, en ”fri” dansgrupp ej att förväxla med Kejserliga baletten i S:t Petersburg.
Nijinsky väcks till liv gestaltad på film av skådespelare med ögonblicksbilder ur hans karriär, hans bisexuella relationer med framför allt balettchefen Diaghilew och senare hustrun Romola de Pulszky, och så den fatala brytningen med Ryska baletten som katapulterade honom in i en sjukdom som legat latent.
Framför filmduken framträder dansarna med fragment inspirerade av de banbrytande moderna koreografier Nijinsky skapade. Här uppstår en dialog mellan teaterscenen och vita duken, och mellan olika tidsskikt, fakta och fiktion.
Många citat hämtas från den berömda dagbok Nijinsky skrev i början av sin sjukdom och som gavs ut i ocensurerat skick först på 1990-talet. Även Romola ges röst, kanske från hennes biografi om Nijinsky. Ibland fantiseras lite väl fritt kan jag tycka, eftersom hans liv var så fantastiskt i sig, utan behov av rena påhitt.
Men allt är gjort med ömhet, vilket är glädjande bland annat med tanke på vad dans- och litteraturkritikern Joan Acocella skrev om Nijinsky i essän ”After the ball was over ”, en text som jag tycker är bland det bästa som skrivits om Nijinsky: ”Han var sjukligt känslig och snäll, och i behov av snällhet.”
En tredje och viktig förutsättning för att bli en danslegend är att aldrig låta sig förevigas på film eller andra rörliga bilder. Det finns nämligen ingen dokumentation, förutom stillbilder, recensioner och ögonvittnesskildringar, av Nijinskys dans. Diaghilew vägrade att föreviga baletterna på film. Det var ett klokt beslut som också den legendariska danspionjären Isadora Duncan fattade. Dessa scenpersonligheters kvardröjande kultstatus är beroende av att vi inte har en aning om hur vi idag skulle reagera på dansen från igår.
Sydney Leoni och hans dansare väcker det förgångna och försvunna till liv med både uppfinningsrikedom och respekt. Den tystlåtne och inbundne Nijinsky var en man som utlevande testade gränserna för dans, koreografi, relationer och sex vilket FLY ger en drömlik bild av.
FLY ges på Hallen i Farsta till och med den 21 april 2023 samt på turné med Dansnät Sverige våren 2023. Koncept, regi, koreografi: Sydney Leoni. Medverkande live: Elia Girod/Philip Berlin, Linda Blomqvist, Manon Santkin/Stina Nyberg, Sidney Leoni. Kostym: Jennifer Defays och Rachel Lesteven. Ljusdesign: Tim Wouters.
Dans och andra konster 