Julia och Romeo måste vara Mats Eks mörkaste balett. Ja, kanske en av de mörkaste helaftonsbaletter som någonsin gjorts. Sitt till gör naturligtvis Magdalena Åbergs råa och rökfyllda scenografi med dess stora rörliga väggar av gråsvart plåt, som styrda av en stum diktator anonymt och obevekligt sveper över stora scenen. Ännu mörkare framstår föreställningen under nuvarande världsläge, mer spänt och destruktivt än när baletten hade premiär 2013. Det är som att sitta och titta på verkligheten i realtid, om än ”någon annanstans” men plötsligt så nära inpå.
Gudskelov för Julia som här, återigen av Magdalena Åberg som också står för kostymen, styrts ut i piggt och normbrytande kycklinggult. Julia står för ungt uppror och friskt motstånd. Det är Madeleine Woo, just nu premiärdansösen par excellence på Stockholmsoperan, som axlat denna ungflicksroll och visar att hon utöver den klassiska balettens svåraste repertoar även klarar Mats Eks rörelseidiom, vilket kanske inte från början fallit sig helt sig naturligt för henne. Eks stil som hämtat inspiration från vitt skilda håll som klassisk balett, modern dans, mim, commedia dell’arte och människans mest privata ögonblick och kroppsryckningar utgör ett eget distinkt dansuniversum.
Romeo, vigt och övertygande ungdomligt gestaltad av Anthony Lomuljo, som gjorde rollen redan för tio år sedan, blir tillsammans med Julia vårt stora hopp under kvällen. Romeo och Julias två pas de deux är denna uppsättnings koreografiska och känslomässiga höjdpunkter. Det unga förälskade paret kontrasterar med sina utforskande, lekfulla rörelser mot omgivningens stela hårdhet. Man övermannas av fräschören hos de båda älskande som värmer våra hjärtan med sin sensuella nyfikenhet i trots mot ett brutalt samhälle präglat av fiendskap och våld. Balkongscenen mellan de unga tu är både påhittig och på ett positivt vis pubertal. Julia glider lodrätt ner från balkongen och gör ålande sin entré på marken. Mats Ek vänder på allt och hans Julia är ingen blyg viol.
Det är gott om övertygande rollprestationer i denna nya uppsättning. Desislava Stoeva gör alltid hundraprocentiga insatser oavsett om det är frågan om forte fortissimo eller pianissimo och som mamman är hon utsökt pregnant. Jeanette Wren i rollen som amman, som Julia ännu inte frigjort sig ifrån, betonar mer det moderliga och varma än det ampra och dominerande men det är kvaliteter vi så väl behöver i en balett som tenderar att få oss att se världen i svart.
Daniel Norgren Jensen och Dmitry Zagrebin får tillfälle att visa sin virtuositet i skarpt läge i en intrikat hopp- och snurrkoreografi som de råa sällarna Mercutio och Benvolio som kanske ändå inte är sådana värstingar till gängmedlemmar som man i förstone kan tro. Mercutio har queera könsöverskridande drag och Benvolio verkar ändå rätt hygglig i jämförelse med Tybalt som i Daniel Goldsmiths övertygande tolkning inger respekt. Yvan Auzely har karismatisk närvaro i rollen som den åldrade fursten men koreografin han fått sig till del är förvånansvärt banal.
I fartfyllda ensemblenummer får vi se dansarna skildra både förtryck och frihetslängtan genom vindlande hopp och snurrar. Dansen uttrycker mer tyngd än lätthet och det är som till och med hoppen i denna balett strävar mer ner än upp. Samtiden har hunnit ikapp Mats Eks Julia och Romeo på ett olycksbådande sätt och någon katharsis erbjuds inte här.
Julia och Romeo ges på Kungliga Operan till och med den 28 april 2023
KOREOGRAFI: Mats Ek. MUSIK: Pjotr Tjajkovskij i urval av Mats Ek, bearbetad av Anders Högstedt. SCENOGRAFI & KOSTYM: Magdalena Åberg. LJUS: Linus Fellbom.
Solister på premiären: Madeline Woo, Anthony Lomuljo, Dawid Kupinski, Desislava Stoewa, Yan Auzely, Jeanette Wren, Calum Lowden, Daniel Goldsmith, Daniel Norgren-Jensen, Dmitry Zagrebin, Coralie Aulas, Jonatan Davdsson.
DIRIGENT: Nir Kabaretti
SOLOPIANIST:
Kungliga Baletten
Kungliga Hovkapellet
Dans och andra konster 