I en gammal urskog som påminner om John Bauers sagobilder för Bland tomtar och troll hörs ett genomträngande skrik. Och den betagande sagoskogen på Elverkets scen visar sig vara genomkorsad av vägar och civilisationens spår och lämningar. I den tongivande belgiske koreografen Wim Vandekeybus Traces, inspirerad av Rumäniens skogar och romer, interagerar människor och björnar i en vild dans präglad av dominans, underkastelse och uppror.
Wim Vandekeybus danskompani Ultima Vez bjöds ursprungligen in att göra en föreställning direkt för Rumäniens festival Europalia. Något som inte särskilt inspirerade dess dramaturg Erwin Jans. Men väl där fick han klart för sig att Rumänien innehar en av Europas sista stora skogar i Karpaterna, hem för tusentals björnar, vargar och lodjur. Samtidigt fascinerades han av Rumäniens många romer som med hans formulering är eviga nomader som inte anpassar sig till rådande gränser eller de försök till assimilering och integration som trots allt görs.
Spåren i skogen i Traces är spår av både blod och motorvägar. Här ligger våldet hela tiden på lut och en stark ledare tar då och då kommandot och skriker ”marsch!”. Däremellan finns starka personliga uttryck från dansarna som alla har en lössläppt och närmast akrobatisk teknik. Här bjuds på hisnande lyft, hopp och attack. Dramatiska situationer och danssekvenser avlöser varandra likt fria associationer.
En av de mäktigaste scenerna är när dansarna med infärgade, hårt hållna och uppsträckta armar blir på samma gång till både djur och natur, till hjorthornstaggar och trädkronor. Mötena mellan björn och människa är också starkt verkande i Traces och härbärgerar både latenta hot och öm poesi. Vid ett tillfälle blir en björn ammad av en människohona.
Variationen och fantasin kan man inte klaga på. Blodspår, rullande bildäck, masturbationsscener, kalabik, anarki, ringdans och en motorsågsmassaker avlöser varandra. Här finns också rum för situationskomik och någon stilla stund av gemenskap innan naturens hämnd gör sig gällande. Det jag hade önskat vore en stramare dramaturgi. Som ofta är fallet, det må gälla dansteater eller tv-serier, är både början och slut för det mesta meningsfulla, det är själva ”mitten” som är svag och odefinierad.
Ges på Dansens Hus/Elverket i Stockholm till och med 1 april 2023
Regi och koreografi Wim Vandekeybus Skapad med och framförd av Alexandros Anastasiadis, Borna Babić, Maureen Bator, Davide Belotti, Pieter Desmet, Maria Kolegova, Kit King, Anna Karenina Lambrechts, Magdalena Oettl och Mufutau Yusuf Musik Trixie Whitley, Shahzad Ismaily, Ben Perowsky and Daniel Mintseris Gäst på gitarr Marc Ribot Rörelseassistenter German Jauregui, Iñaki Azpillaga and Flavio D’Andrea Story av Wim Vandekeybus Dramaturg Erwin Jans Kostym Isabelle Lhoas med assistans av Isabelle De Cannière Scenografi Wim Vandekeybus och Tom de With Scentekniker Thomas Glorieux Ljudtekniker Schröder Ljusdesign Wim Vandekeybus och Francis Gahide Ljustekniker på turné Benjamin Verbrugge Björnkostymdesign Jan Maillard Kulissmålning Patrick [Bob] Vantricht Produktion Ultima Vez
Dans och andra konster 