Vi dansar alla vid en avgrund och tusentals för att inte säga hundratusentals slukas i detta nu upp av en. I Alexander Ekmans Cacti, som inleder den nya moderna balettkvällen på Kungliga Operan, stiger människorna i stället upp ur djupen. Ur orkesterdiket höjs dansarna från de undre regionerna, där de verkar ha fjättrats, och på var sin plattform sliter de sig loss ur sin fångenskap för att blomma ut på dansscenen, där de sedan föräras varsin kaktus för besväret.
Cacti är ursprungligen en attack mot magsura (dans)kritiker av en ung Ekman från 2010. Vilket man kan förstå. Få gillar kritik, inte ens alltid kritiker. Men världen skulle knappast vara en bättre plats utan människor som tar sig an detta ”dirty job but someones gotta do it”, snarare skulle världen te sig ännu banalare och mer opportunt idisslande än den redan är.
I ljudbakgrunden till Cacti, i den mån man kan urskilja monologen, hörs ett högbrynt mässande med termer som ”dichotomy” medan människorna sliter med sina sysslor på scen. Vad det är för sysslor är oklart eller helt enkelt kanske allmängiltigt. Så fort man gör något riskerar man vassa stick.
Våra ögon och vår hjärna behöver nya intryck och vinklingar av verkligheten och det får man i Cacti i överflöd. Ekmans iscensättningar har en avväpnande omedelbarhet och visuell brutalitet som publiken älskar att övermannas av. Hans koreografier har karaktär av installation, alltid med en uppsjö av anslående effekter, affekter och påhitt. Rätt vad det är dimper en död katt ner ovanifrån.
Den ursprungligen kampsportsliknande dansen blir efter ett pas de deux med komisk dialog allt mer statuarisk och mot slutet erbjuds vi alla en taggig tingest.
Om människorna i Cacti frigör sig från sina demoner eller ”kritiker” och lämnar mörkret bakom sig förs vi i Hlín Hjálmarsdóttir debutverk Riptide åter in i skuggornas rike. Den undersköna scenografin av Martin Bergström – som får mig att associera till gigantiska sotflagor från ett, varför inte isländskt, vulkanutbrott – ger en ödesmättad stämning åt en koreografi som ser ut som en återgång till modern dans innan den blev post- eller postpostmodern.
Daniel Norgren-Jensen slipper här ut ur sitt danseur noble-fängelse, den romantiska prinsroll han på sistone förkroppsligat i Törnrosa och Svansjön, och får som särlingen eller den ur kollektivet utstötte blomma ut i expressivt register där hans på samma gång sublimt behärskade och eldiga temperament kommer till sin rätt. Få dansare är så mångsidiga som Norgren-Jensen och hans inlevelseförmåga är som en skådespelares men utan onödiga åthävor eller manér. Hans dans är ren om än dramatisk.
Verkets vackra scenografiska och musikaliska inramning, den senare av Jacob Haage och El Perro del Mar, ger den rätt konventionella och lite gammaldags modernistiska koreografin en högre verkshöjd än den egentligen har. Riptide är dock ärligt menad och grundad i personlig erfarenhet. Det dystopiska anslaget har stråk av längtan och innerlighet.
I Ohad Nahrins Minus 16 får dansarna splasha ut i expressionistisk dansattack. Detta eklektiska verk, sammansatt av så olika musikstilar som traditionell judisk sång, cha cha, Vivaldi och standardlåten Sway with me i rumbatakt, är likaså sammansatt av disparata koreografiska stycken. Här återfinns Naharins kanske mest berömda, Echad Mi Yodea, ett laddat dans- och sångnummer utfört på och med stolar i halvcirkel och dansare i hatt och svart kostym.
I denna danshappening rivs fjärde väggen och valda delar av publiken bjuds upp till dans på scenen. Detta överraskande skifte i stämning och ton blir till ett slags celebration av dans och livet. Gemenskapen mellan scen och salong är värmande i denna i dubbel mening kalla tid. Men när man fick se Kentaru Mitsumori improvisera fram hisnande piruetter önskade man att få se mer av dansarna till denna vitaliserande och livsbejakande musik, som i övrigt aldrig förekommer på de ”seriösa” dansscenerna.
Trots mina republikanska böjelser kändes det betryggande med kungaparets närvaro på premiärkvällen. Under Kungssångens exekverande (som gudskelov var inspelad; finns det någon som kan texten?) såg kungen ut som en barsk kapten som tryggt kan föra oss i hamn och drottningen gav oss en glimt av ett hult och moderligt leende. I denna skakiga och krigiska tid var det som att få en blink från ovan av något bestående, hur otidsenligt det än är.
Något som inte är bestående är dock Operabaletten. Kompaniet är fullt av idel nya namn och den tjusning det är kunna följa dansare i deras karriär, se hur de utvecklas och ta sig an nya uppgifter, är om inte ett minne blott så borttynande. Antalet svenska dansare, i betydelsen utbildade i Sverige, är på Kungliga Operan försvinnande litet och det måste väl innebära ett katastrofalt underbetyg åt svenska dansskolor, främst Kungliga svenska balettskolan?
KOREOGRAFI CACTI
Alexander Ekman
MUSIK
Joseph Haydn, Ludwig van Beethoven, Franz Schubert
TEXT
Spenser Theberge
VISUELL DESIGN
Alexander Ekman
LJUS
Tom Visser
KOREOGRAFI RIPTIDE
Hlín Hjálmarsdóttir
MUSIK
Jacob Haage, El Perro del Mar
SCENOGRAFI & KOSTYM
Martin Bergström
LJUS
Linus Fellbom
DRAMATURG
Staffan Roos
KOREOGRAFI MINUS 16
Ohad Naharin
MUSIK
Dean Martin, Yma Sumac, Rolley Polley, Dick Dale, Tractor’s Revenge, Ohad Naharin, James Bowman, the Academy of Ancient Mu
Dans och andra konster 