Med föreställningen Dark Dynamite vill koreografen Rosalind Goldberg utmana det hon kallar ”samhällets diagnoshysteri”. Ändå har man ju på senare tid kunnat läsa många skildringar över hur människor är överlyckliga att få till exempel en ADHD- diagnos som de ser som en förklaring på det utanförskap de känt bland alla ”normala”. Och i Djursholm lär en dyslexidiagnos innebära en viss prestige, det tyder i detta ledarsamhälle på ”entreprenörsskalle” och ger en gräddfil i skolan då man kan få muntliga i stället för skriftliga prov. (Och därmed högre betyg och lättare få den eftertraktade platsen på Handels.)
Men visst har Goldberg rätt i att intervallet för vad som är normalt tycks begränsas allt mer. Idealet i vår tid tycks vara så kallat välrundade personligheter, hälsosamma, smala och leende individer, köp- och säljinriktade med balanserat humör och lagom affektfria.
I scenrummet på Dansens Hus lilla scen vars golv klätts med en djuplila matta har skulpturer sparsamt placerats ut. De för tanken till deformerade kroppsdelar, mänskliga rester, i ett fall en jättelik hand som det växt ut tentakler på. De inger ett visst obehag och en viss fascination.
Ur den jättelika handen tränger en helt vanlig människohand fram och smeker den varligt. Handen tillhör dansaren Sigrid Hirsch Kopperdal som ensam bland dessa märkliga artefakter ska illustrera ”de mörka krafter som driver eller bromsar kroppen” som det uttrycks i programbladet. ”Dessa krafter är krävande, de kan förgöra oss när som helst.”
Hirsch Kopperdal har en stark utstrålning och närvaro, spännande kroppskontroll och koordination, men det rörelsematerial hon har att arbeta med, och som hon varit med och utformat tillsammans med koreografen, räcker inte riktigt för den timme föreställningen varar.
Det är något oförlöst med de våldsamma krafter som här skulle komma till uttryck. I stället präglas framställningen alltför mycket av en avvaktande, villrådig hållning och först till allra sist tar dansaren rummet i besittning och helvetet bryter löst.
Det är onekligen svårt att ta en sådan konkret fråga som medicinska diagnoser och framställa dem i dansad form. Visserligen tar Goldberg hjälp av suggestiva skulpturer, av Tarje Eikanger Gullaksen, och ibland lagom kuslig musik, av Camilla Vatne Barrat-Due, men det är något alltför tvehågset, prövande med hela föreställningen. Den mörka dynamiten exploderar aldrig riktigt.
Dark Dynamite ges t o m 3 november, 2022 på Dansens Hus Lilla scen. Koncept och koreografi: Rosalind Goldberg. Dansare: Sigrid Hirsch Kopperdal. Musik: Camilla Vatne Barratt-Due. Ljusdesign: Anton Andersson. Scenografi och kostym: Tarje Eikanger Gullaksen.
Dans och andra konster 