Danslycka. Don Quijote på Kungliga Operan

Glöm ceremoniella kungligheter, vankelmodiga prinsar och olyckliga svanar och låt dig i stället hänföras av den fartfyllda dansen bland fiskare, gatudansöser, toreadorer, brudtärnor och barberare. Hade baletthistorien och inte minst balettintresset sett annorlunda ut om helaftonsbaletten Don Quijote blivit synonym med klassisk balett i stället för som nu Svansjön? En konstart som beskrivits som ”rigid och formaliserad, ett antal upprepade gester för en begränsad publik av konnässörer”* hade kanske rentav blivit folklig, festlig och fullsatt?

I Nurejevs sprudlande och påhittiga version av Don Quijote som nyss haft nypremiär på Stockholmsoperan förförs man av en helkvällsunderhållning fylld av det ena briljanta dansnumret efter det andra och balettens hela arsenal av effekter, excesser, virtuositet, akrobatik och joie de vivre kombineras med Rudolf Nurejevs panasch och okynne. För visst svävar hans dansgenius fortfarande över scenen i denna hans bästa koreografi.

Nurejev rensade bort de långtråkiga pantomimscenerna från ursprungskreatörens Petipas allkonstverk och la till det ena bravurnumret efter det andra och han sparade aldrig på krutet eller komedin. Don Quijote är en formlig ”embarras de richesse” av steg, kombinationer och kreativitet och man har inte en tråkig minut under dessa två timmar av ren danslycka. Räkna med nära tre timmar inklusive pauserna, men de behöver man för att hämta andan och förfriskningar. Operan är lika mycket ett vattenhål, fast i guld, som en scen och nu har restaurang Grodan med sin mer klassiska meny tagit över den stämningsmättade restaurangen och baren i källarplanet.

På premiärkvällen dansades huvudrollerna av Dmitry Zagrebin och Madeline Woo, som numera oftast dansar premiärerna och de har båda den stringens och aplomb som krävs även om de kanske inte riktigt elektrifierade varandra. Jag hade drömt om att få återse kombon Dmitry Zagrebin och Luiza Lopes som var så upptända av varandra i Kungliga Baletten: Gala härförleden, när de gav osannolik sex appeal till ett ekvilibristiskt pas de deux, en showstopper ur baletten Le Corsaire. (Luiza Lopes paras i stället ihop med Kentaro Mitsumori. Se Operans hemsida för kommande rollistor.)

Don Quijotes pas de deux är förvisso inte särskilt köttsliga utan framför allt romantiska och eleganta, och man slipper den tillkrånglade gymnastiska akrobatik som utmärker senare tiders efterföljare till Petipa och Nurejev. Och både Zagrebin och Woo bedårar med en ren klassisk stil i kombination med artistisk finess.

Ensemblenumren var ett under av samstämd precision och det ger en särskild njutning för ögat. Perfekt koordinerad dans lär dessutom stimulera hjärnans spegelneuroner som aktiveras av andra människors rörelser och handlingar.

Lika viktig som koreografin är scenografin och kostymen för en helaftonsbalett. Nadine Baylis var en scenograf och kostymskapare som blev känd för att ha hittat på fler sätt att vara naken på än någon annan. Hon var dessutom den som introducerade Lycra som dräktmaterial. Hennes dräkter för Don Quijote är däremot långt från både nakenhet och konstfiber. De utgör en veritabel explosion av färg och öppningsnumret med sina femtio nyanser av gulorange, vitrosa och mörkrött mot en ceruleanblå himmel gav en visuell glädjechock. I andra akter får vi uppleva glittrigt ljuslila och djupblått, och uppfriskande naturgrönt hos trädnymfer i en drömsekvens.

Men Don Quijote då? Jodå, han finns med på ett hörn. Han rider in då och då på sin utridna gamla kuse och ser rätt sorglig ut och visst får vi se honom slåss mot väderkvarnar. Men Cervantes roman var mer en ursäkt för Petipa att kunna placera en balett i Spanien som han hänförts av. Handlingen är minimal och den behöver man inte bry sig nämnvärt om. Det är ett kolorerat och romantiserat Vykortsspanien vi får se, och det är alldeles underbart.

* Filmkritikern Pauline Kael.

Foto: Carl Thornborg

Don Quijote, balett i tre akter i koreografi av Rudolf Nurejev efter Marius Petipa. Ges t o m 3 oktober, 2022 på Kungliga Operan. Musik: Léon Minkus i arr av John Lanchbery. Dirigent: Garret Keast. Iscensättning: Clairemarie Osta. Scenogr afi och kostym: Nadine Baylis. Ljus: John B. Read.

Solister den 9 september 2022: Madeline Woo, Dmitry Zagrebin, Gabriel Barrenengoa, Jonatan Davidsson, Desislava Stoeva, Calum Lowden, Rikako Shibamoto, Emily Slawski, William Dugan, Claes Lindbom, AdiLiJiang Abudureheman, Maya Schonbrun, Minji Nam, Abby Morgan.

Kungliga Baletten. Kungliga Hovkapellet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s