Sagan om Askungen har inspirerat till baletter ända sedan början av 1800-talet men det var först med ukrainskfödde Prokofjevs partitur från 1940-talet för Kirovteatern som det fanns ett musikaliskt underlag värt att bevara och föra vidare.
Askungen som balett har väl aldrig blivit lika älskad som Törnrosa, utom i Frederick Ashtons iscensättning, den med de elaka styvsystrarna en travestie, som blivit ett återkommande inslag på balettrepertoaren världen över (också i Stockholm på 1990-talet).
På Askungenpremiären på Kungliga operan den 25 maj 2022 var det förstås också Prokofjevs musik vi fick höra men det vi fick se var en helt ny koreografi av Tamara Rojo, tidigare prima ballerina på Royal Ballet, nu konstnärlig ledare för English National Ballet, som hon vitaliserat och fört till nya höjder. Denna minst sagt högpresterare, som dansat alla de stora klassiska rollerna, förlänats en CBE, doktorerat i Performing Arts samt uppfunnit en tåskoutsträckare för ballerinor som lider av hallux valgus, drar snart vidare för att leda San Francisco Ballet men har stuckit emellan med en Askungen skapad direkt för Kungliga Baletten.
Denna saga som finns i en rad versioner, inte ens bröderna Grimm höll sig till en och samma variant, är här till en början en nytolkning. Askungen dyker som flykting upp ur Stockholms ström med ett foto på sina föräldrar som enda ägodel. Hon hamnar på ett barnhem med en grym föreståndare och elaka barnhemsbarn. Men sedan följer berättelsen i välkända spår om den förtryckta Askungen som med magisk hjälp, i denna uppsättning i form av personifikationer av de fyra årstiderna, får gå på bal på slottet, möta prinsen, tycket som uppstår och så den tappade skon som passar perfekt på endast hennes fot. Att Askungens far återuppstår som utslagen uteliggare var dock otippat.
Ypperliga dansare är sällan ypperliga koreografer och Tamara Rojo är mer konventionell och repetitiv än spirituell och innovativ i sina steg. Föreställningens esprit står i stället Christian Lacroix för som sedan länge lämnat modeskapandet och gått över till kostym och scenografi för bland annat Parisoperan där han lät brodera in 900 000 Swarovskikristaller på de 210 kostymer han skapade för Balanchines version av En midsommarnattsdröm . Också här glittrar det i den rödguldglänsande prinsens kavaj och Askungens silvriga klänning. Rollerna, vars karaktärer inte var särskilt nyansrikt utmejslade koreografiskt, dansades pregnant och beundransvärt på premiären av Madeline Woo och Gianmarco Romano. Deras pas de deux hörde till föreställningens höjdpunkter även om koreografin inte riktigt nådde de höjder som man hade hoppats på.
De elaka styvsystrarna, styvt dansade av Natalie Ogonek och Kaho Yanagisawa, i denna uppsättning döttrar till barnhemsföreståndaren, har Lacroix klätt i ilsket cerise och ondskefullare svarta rosetter än deras har väl aldrig tillförne skådats. Barnhemsföreståndaren, i Daria Ivanovas burleska och underbart galna gestaltning, bär en svartvitrutig överdel med rosett och pärlor à la Coco Chanel. Ivanovas mångsidighet verkar inte ha några gränser och hon visar här att hon kan blomma ut också som karaktärsdansare. Hon är kvällens clou och man vill bara ha mer.
Balscenen som är föreställningens pièce de résistance har utöver Tamara Rojos exakta och spetsiga koreografi ett dekadent drag som kan föra tanken, åtminstone min, till Stanley Kubricks Eyes Wide Shut. Också här är det Lacroix’ kostym i stiliserat svartvitt som tillför det suggestivt olycksbådande extra som kan behövas också i en familjeföreställning. För visst har denna uppsättning blivit just en sådan. Till förtjänsterna i Rojos iscensättning hör dess tydlighet. Såväl ivriga barn som tröga vuxna kan följa med i handlingen utan att behöva undra över vad sjutton det är som pågår.
Var i tiden föreställningen befinner sig är flytande. Genom Lacroix´ infallsrika och betydelsemättade kostym som omfattar både barock och 1960-tal och Tobias Rylanders videoinstallationer och ljusdesign går denna Askunge in och ut ur seklerna och decennierna som i en dröm, vilket ger sitt till för sagoboksstämningen som är bedårande.
*Texten uppdaterad med en faktauppgift om Lacroix’ kostymer för Parisoperan.
Askungen. Balett i två akter. Ges på Kungliga Operan till och med 14 juni 2022. Koreografi: Tamara Rojo. Musik: Sergej Prokofjev. Dirigent och arrangemang: Gavin Sutherland. Scenbild: Christian Lacroix, Tobias Rylander. Kostym och mask: Christian Lacroix. Ljus/Video: Tobias Rylander. Dramaturg: Lucinda Coxon.
I huvudrollerna på premiären 25 maj: Madeline Woo som Askungen, Gianmarco Romano som Prinsen, Daria Ivanova som barnhemsföreståndarinnan, Natalie Ogonek och Kaho Yanagisawa som systrarna.
Kungliga baletten. Kungliga hovkapellet.
Dans och andra konster 