Det mest magiska ögonblicket i On Earth I’m Done: Islands fyrar koreografen Jefta van Dinther av redan i öppningsscenen. Efter att ett antal krypande varelser iförda helsvart på en svart scen i en svart rymd (endast några rökslöjor synes här) långsamt närmat sig oss vänder de helt om, stillnar, och där i mörkret uppenbaras, på avstånd och dunkelt, ett antal andra varelser, ljusare, kanske nakna. De tonar långsamt fram, technomusikdunket vibrerar i salongen, och dessa Andra framstår som från en annan tidsdimension. Är de vårt förflutna ‒ eller från framtiden?
Det bästa sättet att avnjuta detta stycke samtida danskonst, tycker åtminstone jag, är att strunta i den utförliga programtexten där van Dinther avslöjar sina intentioner och helt enkelt låta medvetandet vandra med i skeendet i ett slags dansmeditation. För mig virvlade både konst- och danshistorien, och homo sapiens utveckling eller möjliga baklängesförlopp, förbi i en kalejdoskopisk rejvrevy.
Men för att återgå till den både häpnadsväckande och gåtfulla öppningsscenen, där två tidsdimensioner existerar simultant, så uppstår här närmast svindel för betraktaren, när dåtid, nutid och framtid förenas. De svartklädda varelserna, eller de svartröda (dräkterna visar sig påminna om Kakan Hermanssons nakenklänning på Elle-galan nyss, fast smakfullare) framstår som rätt reptillika. Lystet närmar de sig de sårbara nakna som först verkar ägna sig åt något slags vällust. Ömsom attackeras de, ömsom undersöks de nyfiket för att till sist tvingas anpassa sig till den rådande ”klädkoden”. Endast en avklädd återstår till sist, ungefär som i Manets Frukost i det gröna, fast här är det en naken karl.
Han pillas, petas och fingras på, undersöks och hanteras som ett stycke kött, av rätt ovarsamma händer. Man undrar om det är djur, människor eller obildade androider man har framför sig. En undran som fortgår föreställningen igenom under det växelverkande, krängande, krälande skeendet.
De gåtfulla (och eventuellt något korkade) människoliknande varelserna från forntiden eller framtiden kryper, ålar fram som en amorf massa, ibland som en maskin, ofta vilt gestikulerande. Ibland ser de ut som självplågande flagellanter. Ibland plågar de andra. Vid något tillfälle opererar de mer ordnat på varandra. Den klärobskyra ljussättningen för tanken till både Caravaggio och Rembrandt.
En avklädd kvinna uppvaktar vad som ser ut som en robotdammsugare med sökarljus (som det också visar sig vara). Hon tillber den, verkar vilja förena sig med den. Kanske är det framtiden.
Var kommer vi ifrån, vart är vi på väg och vad kommer att hända med människan? Rymdteleskopen har nyligen lyckats avfotografera ett svart hål 26 000 ljusår bort. Jefta van Dinther har tittat in i det.
Foto från föreställningen: Carl Thorborg
On Earth I’m Done: Islands. Ges på Dansens Hus: Elverket till och med 21 maj, 2022. Parkteatern Stockholm: 1-4 juni. På turné i Sverige och andra länder i Europa in i november. Koreografi: Jefta van Dinther. Musik: David Klers. Kostym: Cristina Nyffeler. Ljusdesign: Jonatan Winbo. Röst: Chrysa Parkinson. Sång: Unn Faleide, Eliott Marmouset, Anna Fitoussi. Repetitionsledare: Thomas Zamolo. Konstnärlig rådgivning: Chrysa Parkinson, Linda Adami.
Dansare: Adam Schütt, Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska, Anand Bolder, Anna Fitoussi, Benjamin Pohlig, Camille Prieux, Cecilia Wretemark-Hauck, Dan Johansson, Eliott Marmouset, Freddy Houndekindo, Heather Birley, Johanna Tengan, Katie Jacobson, Louise Dahl, Marco da Silva Ferreira, Mohamed Y. Shika, Victor Pérez Armero, Vincent Van der Plas.
Dans och andra konster 