”Ur Gogols kappa har alla de stora ryska realisterna krupit fram”, sa Dostojevskij. Det kan vara värt att lyfta fram i tider som dessa med tanke på att Gogol var född och uppvuxen i Ukraina. Kappan som åsyftas är Gogols novell med samma namn där han satiriserar högre ämbetsmän som framställs som uppblåsta nollor. Temat återkommer i hans Revisorn, som inte handlar om någon mild revisor som beskedligt ger din föreningsstyrelse ansvarsfrihet, utan om en fattig skojare som misstas för en statsinspektör och lurar skjortan av småstadens potentater.
Utifrån denna pjäs, som är svår att kategorisera ‒ satir? komedi? poesi och drömspel? (!), det senare enligt Nabokov ‒ har den överallt hyllade och prisbelönta koreografen Crystal Pite och författaren Jonathan Young skapat det som i marknadsföringen kallas ”dans-teater-hybrid”. I denna version lyfts pjäsens drömska dimension fram. Särskilt dess mardrömslika kvaliteter. Men mardrömmar är som bekant rena rama verkligheten just nu.
Greppet i föreställningen är egentligen gammalt som gatan, eller åtminstone lika gammalt som tecknad film och playback. Dansrollerna förvandlas till marionetter där de rör sig till inspelad dialog framförd av skådespelare med välmodulerade röster som ofta har det särskilda mörka tonläge och de betoningar som brukar förekomma hos skurkarna i animerad film. Dansarna illustrerar replikernas rytm, tonfall och prosodi med en elaborerad gestik som inte har särskilt mycket med det sagdas innehåll att skaffa.
Crystal Pite och ensemblen har blivit så förtjusta i detta stumfilmsmanér att det upprepas till leda och upphör att fascinera. Gesternas tomhet ekar i en ögonbedårande skräckromantisk inramning med sprakande åskblixtar och en ljusdesign av Jay Gower Taylor och Tom Visser så läcker att man skulle vilja smaka på den.
Vändningen i föreställningen sker i en lyrisk drömsekvens som visar sig vara motsatsen till poesi. Här förvandlas inspektionen till en krigsbrottsutredning. Massgravar räknas. Med tanke på att föreställningen hade premiär 2019, och om inte sekvensen tillkommit senare, visar sig Crystal Pite ha den närmast synska förmåga som konstnärer och författare ofta äger.
Trots den paradoxala skönhet som avsnittet utstrålar ger det oss en isande bild av krigets verklighet som går rakt in i kroppen. Här träder en kvinna till hälften djur med behornade armar och en drakbevingad rygg in och rör sig kallakårarframkallande över scenen till en andlös publik. När Crystal Pite är bra är hon fantastisk, och vice versa.
Ett meta-dansavsnitt där dansarna rör sig efter koreografiska instruktioner utgör också en välkommen respit, om än självbespeglande, från det påfrestande armvevandet till repliker på en rätt komplex engelska. Man kan undra vad just det ständigt återkommande ordet complex syftar på, men det är troligen också avsikten. Jag frestas stämma in med bedragaren som tas för revisor när han undrar Why am I here? What does it mean?
Detta är en föreställning som pendlar mellan Bibliska proportioner och ifyllandet av excelark för revision.
Revisor. Dansteater av Crystal Pike och Jonathan Young. Ges på Dansens Hus till och med 15 maj 2022. Manus: Jonathan Young. Koreografi/regi: Crystal Pite. Komposition/ljuddesign: Owen Belton, Alessandro Juliani, Meg Roe. Scenografi/ljuskoncept: Jay Gower Taylor. Ljusdesign: Tom Visser. Kostymdesign: Nancy Bryant. Kreatörsassistent: Eric Beauchesne. Röstregi: Meg Roe. Produktion: Kidd Pivot i samarbete med bland andra Sadler’s Wells (London), Théâtre de la Ville/La Villette (Paris), Banff Centre for Arts and Creativity (Canada).
I dansrollerna: Renée Sigouin, Doug Letheren, Jermaine Spivey, Rena Narumi, Ella Rotschild, Brandon Alley, Jennifer Florentino, Gregory Lau, Rakeem Hardy, Vivian Ruiz.
Foto från föreställningen: Michael Slobodian.
Dans och andra konster 