Det ska vara en diktator i år. De förefaller bli allt fler, också i demokratier, och än mer blodtörstiga, lögnaktiga och begivna på lyx, glitter och guld. Den sydkoreanska koreografen Eun-Me Ahn, som av naturliga skäl aldrig kunnat besöka grannlandet som efter Koreas delning 1945 förvandlades till en kommunistisk diktatur med benäget bistånd av Sovjetunionen, har av nyfikenhet studerat den nordkoreanska scenkonsten genom videomaterial på internet. Resultatet har blivit North Korea Dance, en försåtligt glittrande föreställning som man både kan låta sig förföras och förfasas över.
Scenens dekor består av barockt draperade och metalliskt glänsande ridåer som påminner om de guldgardiner Trump lät sätta upp i Vita huset. Det finns ju en viss estetik som delas av diktatorer, eller presumtiva sådana, världen över. En estetik som drar mot det blankt bombastiska samtidigt som den ger intryck av ödslig dekadens. (Tänk Putins sammanträdesbord.)
Det mer än tusenåriga koreanska instrumentet gayageum, ett slags cittra, som exekveras mästerligt av Soona Park, inleder föreställningen. Till den känslosamt laddade musiken får vi se ett ironiskt gestaltat framförande av koreansk hovdans av en grönglittrande kristallbeströdd dansare som med passivt minimala, närmast till hälften utförda handrörelser ger uttryck för ett slags turistifierad kitsch.
Så förflyttas vi i ilfart till nordkoreansk dans av i dag som i Eun-Me Ahns version uttrycker käck glättighet, disco i marschtakt, spöklik förljugenhet och paljettbeströdd akrobatik. De glittrande dräkterna bländar ögat och det känns som att glida in i ett slags bedövat tillstånd då och då genomkorsat av blixtrande klarsyn genom musikens periodiskt återkommande skärande diskanttoner, hotfulla stråkar och krigiska muller.
Här förekommer lustiga hattar, solfjädersdans, glada bönder, könsroller från 1950-talet med behagfulla värdinnekvinnor och män som slår sig på låren och gör volter. Allt strömlinjeformat framfört inte utan charm till färg och form som av spunnet rosafärgat socker, isblått och smaragdgrönt skimmer.
Vid ett tillfälle klappar delar av publiken taktfast med. Man får hoppas inte till diktaturens lov utan till de ekvilibristiska artisternas. Till slut projiceras budskapet ”Alla tillsammans” på scenens fond, en propagandistisk fras från en brutal regim men som i det här fallet uttrycker en dröm om ett enat land.
Man känner sig något matt efter föreställningen men har fått en viss insikt i hur bedrägligt harmonisk framställningskonst kan göra en på samma gång avtrubbad, psykiskt mörbultad och förbländad. Som västerlänning bör man dock inte förhäva sig utan i stället påminna sig om den klassiska balettens rötter som hyllning till och legitimering av despotiska kungar och tsarer, något som än i dag avspeglas i dess form och mönster.
North Korea Dance. På Dansens Hus stora scen till och med 9 april 2022. Koreografi, regi: Eun-Me Ahn. Musik: Young-Gyu Jang. Artistisk rådgivning: Chun Wooyoung. Scenografi, kostymdesign: Eun-Me Ahn. Kostym: Sunny Im/Yunkwan Design. Ljusdesign: Jin-Young Jang. Video: Jinwon Lee. Teknisk regi: Jimyung Kim. Dans: Eun-Me Ahn, Daeun Jeong, Hyekyoung Kim, Jaeeun Kim, Minjoo Lee, Yuseon Lee, Soocon Choi, Uiyoung Jung, Donguk Lee, Yongsik Moon. Musiker: Soona Park. Tekniskt team: Thomas Boudic, Yann Champelovier, Alexandre Pluchino. Produktion: Eun-Me Ahn Company. Samproduktion: Korean Traditional Performing Arts, Théâtre de la Ville – Paris. Foto: J M Chabot.
Dans och andra konster 