En perfomanceartists ämne är oftast henne själv. Och så är det ända in i benmärgen i Charlotte Engelkes nya verk Transplantation, som hon skapat tillsammans med dansaren och dragkingen Sofia Södergård.
Det är en snygg, välproducerad och varierad föreställning om cancer, en folksjukdom som på senare tid återkommande beskrivits i långa reportage i form av hjälteberättelser om kända personers ”kamp” mot cancern eller i självbiografiska böcker ‒ senast mest uppmärksammat genom Linda Skugges sågning av En ensam plats av Kristina Sandberg ‒ men som är ett mindre vanligt ämne i underhållningsbranschen.
För det är framför allt underhållande att vistas i detta grönskande universum som Transplantation utgör där organ växer på plantor och träd, som bevattnas och pysslas om, och där Engelkes med ett märkvärdigt ”manligt” lugn och säkert publiktilltal fångar in oss med sin nya gestalt, som utseendemässigt påminner om en ung Tomas Ledin.
Väldigt mycket kretsar berättelsen kring den donator som stamcellsgenetiskt stämde överens med Engelkes på tretton av fjorton viktiga punkter och genom benmärgstransplantationen också gav henne en Y-kromosom, därav den manliga transformationen av Charlotte.
Y-kromosens uppgift är att utveckla en testikel och inte en äggstock åt fostret och ger inga verkningar hos färdigutvecklade människor. Men att en man blir man har förstås också mycket att göra med psykologiska, sociala och kulturella faktorer och i Charlotte Engelkes fall med performativa sådana. Vad gör en kvinna till man på scen?
Återhållna rörelser, tillbakahållna känslor, utökad kontroll och ett slags självklarhet, trots att vägen att bli man för många män är så törnbeströdd, är några kännetecken på den manliga performansen och Engelkes lyckas så väl att hennes persona framstår som en ovanligt sympatisk person.
Sofa Södergård hamnar rätt mycket i bakgrunden men får tillfälle att briljera som dragking i ett dansnummer där hennes manliga gestalt ger en ny dimension av maskulinitet. Kvinnligheten har ofta beskrivits som en ”maskerad”, bland annat av psykoanalytikern Joan Rivière redan på 1920-talet. Södergårds genialitet består i att både visa manligheten som maskerad och samtidigt omfatta den på ett sinnligare sätt.
Engelkes är så intresserad av sitt eget sjukdomsförlopp att hon inte bara blir didaktiskt långrandig om själva transplantationen utan också helt tappar sin nya manliga identitet genom att klaga över sjukhusmaten som en bortskämd övre medelklassdam.
Föreställningen hotar att sjunka ihop som en sufflé, vegetarisk sådan, men rehabiliteras av en intrikat handrörelseteater där de båda artisterna uppstickande ur en svart krinolin leker sten, sax och påse som siamesiska tvillingar.
Stora delar av dramat utspelas till musik från Tristan och Isolde av Richard Wagner vilket ger dignitet, ödesmättad stämning men också allmängiltighet åt en självbiografisk sjukdomshistoria.
Transplantation ges på Elverket till och med 26 februari, 2022. Regi och koncept: Charlotte Engelkes. Koreografi: Sofia Södergård. På scen: Charlotte Engelkes och Sofia Södergård. Musik, ljuddesign: Willi Bopp. Musik: Richard Wagner m. fl. Kostym: Anna Ardelius. Ljusdesign, scenografi: Karl Svensson. Videoprojektioner: Geska och Robert Breçevic’/Performing Pictures.
Foto: Mats Bäcker.
Dans och andra konster 