Man förstår att Roland Petits Carmen väckte sensation när den hade premiär 1949. Faktum är att den i överraskande hög grad roar och förför än i dag. Det är inte bara den dramatiska dansen med sitt direkta tilltal som vinner en över utan också det expressionistiska formspråket i dräkt och dekor av Antoni Clavé ‒ en kombination av 1940-talsbarock och elegant minimalism. Vi undfägnas ju heller inte med det som brukar kallas dansteater särskilt ofta just nu.
När det begav sig var det Petits blivande hustru Zizi Jeanmaire som i hög grad bidrog till att baletten Carmen blev en sådan succé. Den sattes till och med upp på Broadway, och Hollywood hörde av sig. Som Carmen var Jeanmaires chica utstrålning, vågade utspel, korta hår och exponerade långa ben något helt nytt för en ballerina. (Petit och Zizi Jeanmaire, som utvecklades till allroundartist, skulle senare göra teaterhistoria med ett av de bästa shownummer som någonsin skapats, Mon truc en plume, med plym och kostym av Yves Saint Laurent.)
På Stockholmsoperan var det Madeline Woo som på premiärkvällen förkroppsligade den sedan länge klassiska rollen för första gången på denna scen. Hon gjorde det med en oväntat oskuldsfull, frisk och flickaktig approach men frisyren (och benen) var förstås à la Zizi Jeanmaire. Woo har dessutom en penché (180-gradigt bakåtbenlyft) att dö för. Calum Lowden som Don José hade den rätta blandningen av avmätt maskulinitet och bortkollrad pojkaktighet, och man förstår hans vånda och vrede om än inte att han måste ta Carmen av daga. Av någon anledning bringas ju kvinnliga hjältinnor allt som oftast om livet på teatern, bio och i baletter.
Daniel Norgren-Jensen gjorde en queer och vitsminkad toreador med finess, panasch och hemlig tragik. Desislava Stoeva blir allt friare i sitt utspel och i en icke namngiven roll briljerade hon i både dans och gestaltning.
Att en sjuttiotre år gammal koreografi som Petits Carmen kan upplevas som så pass uppiggande och livgivande hade nog en anings aning att göra med att den föregicks av ett veritabelt sömnpiller till balett. La Boîte à Joujou, Leksakslådan på svenska, handlar om dockor och leksaker som får liv om natten, ett återkommande tema inom den klassiska baletten, tänk Nötknäpparen och Coppélia, men det förblev märkligt somnambult stycket igenom.
Dess charmiga och poetiska inledning med dockor som kommer upp ur scengolvets luckor och barnboksestetisk inramning i scenografi och dräkt av Bea Szenfeld lovade mer än det kunde hålla. Det mesta av handlingen utspelades i ett drömskt tempo, till och med leksakssoldaternas paraderande var tamt. Alla de omväxlande karaktärerna i form av matroser, trollkarl, kock, commedia dell’arte-figurer och dockor var koreograferade i en föga dynamisk, skolmässig stil och man kan inte bara skylla på Debussys något svårdansade musik. Detta en gång så modernistiska verk iscensatt av Svenska Baletten i Paris på 1920-talet är i sin nygjorda version av Jean-Guillaume Bart gäspframkallande konventionellt. Det hela slutade stilenligt med ett hjärtinramat bröllop.
Carmen. Koreografi: Roland Petit. Musik: George Bizet. Dirigent: Matthew Wood. Isensättning: Luigi Bonino. Scenografi och kostym: Antoni Clavé. Ljus: Jean-Michel Désiré. Carmen: Madeline Woo. Don José: Calum Lowden. Toreadoren: Daniel Norgren-Jensen.
La Boîte à Joujoux/Leksakslådan. Koreografi: Jean-Guillaume Bart. Musik: Claude Debussy. Dirigent: Matthew Wood. Scenografi och kostym: Bea Szenfeld. Ljus: François Menou. Dockan: Haruka Sassa. Clownen: Dmitry Zagrebin. Soldaten: Dawid Kupinski.
Dans och andra konster 