Något av det vackraste jag sett de senaste åren på dansscenerna är inledningen till föreställningen Chotto Xenos av Akram Khan som just nu ges på Elverket. De rörliga filmprojektionerna av händer som öppnas och sluts som blommor, vecklas in och ut, knyts, sträcks, bildar en skål och fylls av jord eller lera, är på samma gång enkelt innerliga och sofistikerat uttrycksfulla. Plötsligt tonar en liten människa fram mellan händerna, en människa som visar sig vara livs levande och som snart gör entré och framträder i naturlig storlek på scenen.
Paradoxalt nog kommer ett av de hemskaste skedena i människans historia, första världskriget också kallat urkatastrofen, att skildras inte bara med skönhet utan också humor och fantasi i detta dansverk med svårtydd titel. Chotto är bengali för små och Xenos är grekiska för främlingar. Det gjordes på uppdrag av NOW:WW1 CENTENARY ART COMMISSIONS till åminnelse av alla de soldater som glömdes bort, de som kom från kolonierna i Asien och Afrika och deltog och i många fall dog i kriget.
Att det hela tar sin början i händernas uttrycksfullhet är inte så konstigt med tanke på att Akram Khan har sina rötter i Khatak, den klassiska ”indiska”, numera oftast kallad ”sydasiatiska”, dansformen. Det är en berättande dans där handrörelserna, mudras, har en särskild prominens. Den Englandsfödde Khan, tillhörig en bangladeshisk familj, blev stjärna redan som trettonåring i Peter Brooks världsturnerande Mahabharata. Sedan dess har Akram Khan utvecklats till en berömd och hyllad koreograf som smälter samman Khatak med samtida dans, men alltid med en berättande karaktär.
Tre solister alternerar i rollen som mannen som föds, växer upp, leker, också med elden, dansar, också krigsdans och marscherar på stället och senare ut i krig. Lek byts mot allvar, komik mot vanvett. Känslorna som framställs på scenen är inte bara desperata och ångestridna utan också finstilta och betagande. Mitt i all förödelse blir en gasmask till en handdocka som blir till en hund som nosar sig fram i denna förödda värld. På premiärkvällen var det Nico Ricchini som med varm och förtvivlad mänsklig dansbriljans framställde den okände och en gång så bortglömde soldaten.
Chotto Xenos ges på Elverket/Dansens Hus till och med 19 februari och turnerar i Sverige till och med 17 mars 2022 och kan ses i Kungsbacka, Västerås, Umeå, Luleå och Skellefteå. På scenen: Nico Ricchini/Jasper Narvaez/Miguel Altunaga (alternerande solister).
Konstnärlig ledare, koreografi: Akram Khan. Regi: Sue Buckmaster. Scenografi: Ingrid Hu. Ljusdesign: Guy Hoare. Originalmusik: Domenica Angarano, Phil Wood. Kostymdesign: Kimie Nakano. Filmprojektionsdesign: Lucy Cash. Repetitionsledare: Nicolas Ricchini, Amy Butler. Koreografassistent: Nicola Monaco. Foto: Jean Louis Fernandez. Dansarna på bilderna är inte från den nu turnerande uppsättningen.
Dans och andra konster 