Drömtydning. Nurejevs Svansjö på Kungliga Operan

Svansjön i Rudolf Nurejevs koreografi är, trots att han förlagt svanarna och handlingen till en dröm, full av action och inte minst steg. Maniskt många steg. Men bland alla snabba stegkombinationer finns också plats för kärlekslängtan och innerlighet i långsamt svepande, hängiven legato.

Tre lag av dansare alternerar i huvudrollerna i Kungliga Operans alldeles färska instudering under ledning av Charles Jude, tidigare stjärndansare och Svansjöprins på Parisoperan. På premiären fick vi se en kungligt återhållen Daniel Norgren Jensen som prins Siegfried, en roll som Nurejev väsentligt utökade. Som svandrottning var Haruka Sassa en dröm, i dubbel bemärkelse.

Den version av Svansjön som nu ges i Stockholm är den som Nurejev gjorde för Parisoperan 1984 med samma scenografi och kostym som då. Den avskalat stilfulla dekoren av Ezio Frigerio håller, den är helt enkelt klassisk, medan Franca Squarciapios kostym, trots dess prakt, ger åtminstone i första akten vissa 1980-talsvibbar med dess karamelliga pastelltoner i citrongult, isblått, nougat, rosa och rött med puffig axelbredd. I de ”vita” andra och fjärde akterna, de med alla svanar i, är den mer estetiskt övertygande och i tredje aktens folkloristiskt färgade uppvisningsdanser är det befriande att slippa de stela tutuerna (balettkjolarna i tyll)  och i stället få se ballerinorna i svängande, tunna empireskurna klänningar.

Daniel Norgren Jensen förkroppsligar inte bara kvintessensen av en danseur noble (den nobla, ädla hjälterollen), han är en verkligt mångsidig dansare, men faktiskt roligare att se i modernare koreografi där hans känsla för attack får mer utrymme. I den här uppsättningen, åtminstone på premiären, är han alltför nedtonad och introvert, fångad i den dröm som Nurejev skapat.

Möjligen är hans gestaltning hämmad av Nurejevs syn på att dansaren inte ska lägga på någon tolkning av rörelserna utan känslan ska infinna sig genom det ”perfekta” utförandet av dem. (Något Nurejev själv inte efterlevde och som verkar fungera bättre på film .) Norgren Jensen färgar inte dansen med sitt eget temperament. Det blir ingen dramatisk utveckling av rollen.

Dramatiken infinner sig främst hos svandrottningen, den av en elak trollkarl förtrollade prinsessan, som gnistrar och glimmar i Haruka Sassas gestalt. Sassa är överjordisk, också hon distanserad från sina känslor men här stämmer det ju överens med rollen.  Hon är en drömgestalt. Och som en dröm i utförandet. Haruka Sassa förenar exakt precision med utsökt kontrasterande poesi i armföringen. Hon lyckas till och med göra den svarta svanens berömda trettiotvå fouettéer i tredje akten exalterande njutbara. (Dessa pisksnärtspiruetter lades till i rollen redan på 1890-talet i Sankt Petersburg eftersom den gästspelande italienska ballerinan Pierina Legnani var en hejare på sådana.)*

Kårdansarna som svanar eller ”svanor”, det är ju kvinnliga svanar det handlar om, har aldrig varit bättre och mer precisa än som här, perfekt, fågelliknande synkrona. Nurejev har till och med i sin böljande koreografi förvandlat den känsla av hårt hållen 1800-talsmekanik som präglade Petipa (originalkoreografen) även om en viss leda kan infinna sig inför de stumt förslavade svankvinnornas snöpta känsloregister.  I kontrast till det sänkta tempot i Nurejevs Svansjö var de emblematiska småsvanornas variation hysteriskt snabb, men fick på så sätt ett förhöjt raison d’être.

I Svansjön strålar tre stora traditioner inom baletten samman. Här finns den romantiska inramningen, med dimhöljd sjö, förtrollat fångna ungmör i svanhamn och en ondskefull trollkarl. Här finns berättelsen, i det här fallet en utvecklingssaga om en ung prins som är giftasvuxen och på väg ut i livet. Och slutligen är den klassisk i betydelsen att formen, mönstren, stegen, rörelsekombinationerna ändå är det som står i centrum för intresset för både iscensättare och balettpublik (som helst av allt verkar vilja känna igen sig) och som vårdats ömt genom åren, till och med genom århundraden, om än i olika skepnader och mer varierade än man kan tro; vad som är ”originalet” är en tvivelaktig historia.

Det är dock något obegripligt över kampen mellan gott och ont i Svansjön eftersom det onda saknar orsak och mål. När dessutom Svandrottningen, de förtrollade svankvinnorna och berättelsens motor, trollkarlen, görs till drömskepnader, som i denna version, blir balettens grundpremisser ologiska och händelseutvecklingen förvirrande.

Nurejevs Svansjö skapades under från början starka protester från Parisoperans dansare som ville ha kvar den iscensättning av Vladimir Bourmeister de framfört sedan 1960. Men de kapitulerade till sist och Nurejevs skapelse har hållit sig kvar där som en älskad del av repertoaren sedan urpremiären på 1980-talet.

På Stockholmsoperan har sedan samma decennium ett antal Svansjöar böljat förbi: Natalie Conus utpräglat romantiska version med långa tutuer, Peter Wrights stålhårt klassiska, närmast som ett mekaniskt urverk (och inte heller särskilt omtyckt, publiken saknade Conus mjukare, sensibla version).  Mats Eks egensinniga skapelse från 1986 var Kungliga Operans dansare inte mogna för förrän 2015. Pär Isberg gjorde ett par år därefter sin egen moderna metavariant med inslag från Petipas ”originalkoreografi”.

Behöver vi ännu en version av Svansjön? Att döma av publikreaktionerna så ja. Stockholmsoperans publik applåderar varje dansnummer som besatt och är uppspelt entusiastisk nästan innan spelet hunnit börja. Man älskar Svansjön, så länge versionen bygger på den klassiska. Att vara publik på Svansjön är ett evenemang i sig och lika inövat ceremoniellt som delar av koreografin. Det tråkiga är att kärleken till balett verkar börja och sluta med Svansjön och aldrig nå vidare.

* Ett tillägg: Den svarta svanen blev svart först efter andra världskriget. Från början var Odile, som rollen heter, klädd i vitt som de andra svanarna. En upplysning jag hämtat från Simon Morrisons Bolshoi Confidential: secrets of the Russian Ballet from the rule of the tsars to today (4th Estate, London: 2016)

Svansjön på Kungliga Operan .Premiär den 10 december 2021 och ges till och med 19 januari 2022. Koreografi: Rudolf Nurejev efter Marius Petipa och Lev Ivanov. Musik: Pjotr Tjajkovskij. Iscensättning: Charles Jude, Clairemarie Osta. Scenografi: Ezio Frigerio. Kostym och mask: Franca Squarciapino. Dirigent: Philippe Béran. Ljus: Vinicio Cheli. Ljusmästare, Adaption ljusdesign: Martin Säfström.

Medverkande:  Kungliga Baletten. Elever från Kungliga Svenska Balettskolan.  Kungliga Hovkapellet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s