Bach kommer att överleva oss alla. Så känns det ännu mer än vanligt i pandemitider, särskilt när man ser koreografen Örjan Anderssons senaste dansskapelse. Återigen har han gjort ett verk i samarbete med Scottish Ensemble, till musik av Bach. Den här gången med violinisten Jonathan Morton, som rankas bland världens främsta solister. Samtidigt med denna urpremiär på Elverket kommer beskedet att en ny muterad, troligen ännu smittsammare, variant av covid har upptäckts.
I programbladet berättar Andersson att idén till dansverket föddes under hans känsla av ”undantagstillstånd, kollektiv isolation, tristess och ensamhet” på grund av pandemin. Han tillägger samtidigt: ”En ny tillvaro – ett nytt skapande”.
Och ja, det känns som en ny ödesmättad vind har blåst in på scenen under öppningen av Partita no.2 – sei solo. Till domedagsklämtande klockor och brus från ett nedstängt Amsterdam (ljudet är skapat av ljudkonstnären B J Nielsen) gör violinisten Jonathan Morton gående och spelande entré över scenen strax följd av den fabulösa dansaren Johanna Wernmo som i sitt mångsidiga och lysande solo, ett mellanting mellan mimteknik, balett och jazz, och förstås Anderssonska ömsom slingrande ömsom attackerande rörelser, illustrerar känslan av att prövande börja om, ta ut stegen på nytt – mitt i förödelsen.
Scenen påminner om något som rivits ner, demolerats och om en byggarbetsplats. Vita tygsjok med lila band omringar en vit scen med en urban och rätt stökig ljudmiljö i bakgrunden. Emellanåt kan man höra duvor kuttra och flaxet av vingar.
Dansarna kommer in på scenen i vad som skulle kunna vara deras privata kläder, jeans, tröjor, sneakers och i utslaget, långt hår eller skägg. Det är lite hemma-coronaklädsel över det hela. Vilket är befriande. Dansarna framstår som individuella personligheter och vi kan lättare identifiera oss med det som sker.
Vi har alla i denna tid blivit rubbade i våra cirklar, samtidigt som vi stretar på som vanligt. Här finns plats för både covidilska, tristess, väntande, instängdhet och dansant utlevande och häftiga girar. Dansarna rör sig frenetiskt i uppskruvade solon men förenas ibland i välbehövlig och välbehaglig gruppdans.
Örjan Anderssons kultiverade, ibland kanske överkultiverade, dans har här lösts upp i fragment, olika beståndsdelar och satts ihop på nya vis. Här uppkommer verkligen en ny tillvaro i Anderssons koreografiska universum som är vital och spännande. Och när Bach framförs så sublimt som här inges man trots allt en förtröstan och ett framtidshopp.
Partita no. 2 – sei solo. På Dansens Hus Elverket. Ges t o m 5 december 2021. Koreografi: Örjan Andersson. Violinist: Jonathan Morton. Dans: Ashley Wright, Jim De Block, Takuya Fujisawa, Johanna Wernmo, Emilia Fridholm. Ljuddesign: B J Nilsen. Musik: J S Bach
Scenografi, ljusdesign: Chrisander Brun. Kostymdesign: Jenny Nordberg. Foto: Chrisander Brun. Mats Bäcker. Produktion: Ina Sletsjøe / Andersson Dance Magnus Nordberg / Nordberg Movement
Samproduktion: Andersson Dance, Scottish Ensemble, Dansens Hus, Norrlandsoperan.
Med stöd av: Kulturrådet, Stockholms Stad, Region Stockholm och Creative Scotland.
Dans och andra konster 