Tvåsamheter. Dialogues på Dansens Hus

Dansen av i dag är så internationaliserad att den framstår nästan som ett koncept i sig. Ett relativt litet antal koreografers verk förs upp på alla länders stora operahus, som numera inte endast är bastioner för klassisk balett utan också tar hand om den samtida dansen, låt vara på extra excellent, närmast akrobatisk nivå. Dansarna är också internationella och de en gång så nationella balettkompanierna är i många fall ett minne blott. Dansarna kan lätt byta land och scen, språkhinder som på talteaterscenerna existerar inte i de oftast ordlösa föreställningarna.

Ur Islands av Emma Portner. Foto: Jorg Wiesner.

Det är både befriande, imponerande och lite tråkigt att ta del av den internationella turnerande dansen i ”business class”. Befriande därför att vi i de mera moderna, så kallade samtida, koreografierna slipper den norm som är förhärskande i den både klassiska och nyklassiska baletten där smala starka karlar lyfter ännu smalare, väna och lika starka kvinnor på alla möjliga och omöjliga vis, vilket är tröttande i längden både för dem och för publiken. Imponerande därför att de ”internationella” dansarna är så oerhört mångsidiga. Man förvånas snart inte längre av allt de kan. Det är nästan som på cirkus (och är det verkligen en positiv utveckling?). Uppvisningarna är virtuosa, och det är visserligen en viktig del av dansen, men bara en del. Och nu till det lite tråkiga: vad handlar det om?

Dans har inte alltid någon handling brukar det sägas men det har den givetvis alltid oavsett om det är avsikten eller ej. I Dialogues fick vi en provkarta på tvåsamhetens besvärligheter och inte särskilt mycket om dess lycksaligheter. Utom hos Mats Ek. Gudskelov för honom. Han för in verkligheten i dansen och det behöver vi emellanåt. Lika befriande som det en gång var när dansen blev mer abstrakt och inte behövde föreställa någonting, lika befriande är det nu att få se något som faktiskt gör det. Eks bidrag är ett utdrag ur hans Julia & Romeo som utspelas i en brutal diktatur (vilket det ju fortfarande finns gott om här på jorden).

Det är balkongscenen vi får se mellan de unga tu, och det är verkligen ungt, både påhittigt och pubertalt på ett positivt vis. Man nästan känner svettlukten, eller i det här fallet, den unga fräschören hos Julia och Romeo. Här finns ingenting av de vanliga klichéerna från baletthistoriens alla romantiska duetter. Mats Ek vänder på allt. Julia gör ålande entré från sin balkong, hur nu det gick till, men det fungerar teatralt. Och det gör det alltid hos Mats Ek. Johnny McMillan som Romeo uppvisade en så dynamisk och nyansrik dans att det var ren lycka att se. Både han och Mariko Kida som Julia framställde människor på scenen.

Ur Impromptus av Sasha Waltz.

Dessförinnan hade vi fått se ett par som försökte befria sig från varandra. Var och en försökte gå på egen hand utan stöd, ”kan själv!” i Sasha Waltz’ intagande Impromptus till Schuberts musik. Claudie de Serpa Soares och Guyng Moo Kim klängde på varandra, verkade oskiljaktiga, gjorde sina utbrytningförsök och lyckades till sist.

I Emma Portners Islands var det till att börja med fråga om en verkligt sammanväxt varelse. Ett havsvidunder? ”Det”, eller egentligen de båda excellenta dansarna Whitney Jensen och Samantha Lynch, vecklade in och ut på sig själv på ett koreografiskt spirituellt vis. Vems ben var vems? Här fanns komiska effekter och ens ögon fick samtidigt njuta av kalejdoskopiskt varierad rörelsekonst. Något vi så väl behöver.

Efter Eks Julia och Romeo, då vi hade kunnat behöva en paus för att hämta andan, följde först Crystal Pites Animation. I detta intrikat varierade stycke fick vi vara med att se ”ett stycke kött”, Gregory Lau, lealöst, kraftlöst, väckas till liv av Renée Sigouin. Han animeras således, får spasmer, ryckningar, darrningar och sedan röra sig robotartat från att till sist bli del i en romantisk, sugande, svängande pardans som gick över i gräl och slutade som en pietà. Stycket blev till en provkarta både över vad dansare i dag kan prestera och olika stadier av tvåsamhet. Allt övernaturligt skickligt framför av Lau och Sigouin från Crystal Pites eget kompani Kidd Pivot. Pites räknas till de främsta koreograferna i dag och hon är onekligen outtömligt varierad och virtuos i sitt koreografiska språk.

Jirí Kyliáns 14’20” var ett utdrag ur hans ”27:52” vars tema är tid, vilket jag inte direkt uppfattade förutom det taktfasta klirret och visselljudet i Dirk Haubrich säregna musik. Här var jag mest upptagen av att försöka dechiffrera skeendet som var gåtfullt, alienerande men som alltid hos Kylian fängslande, lite oroande men inte så estetiskt tilltalande som denne koreograf nästan alltid annars är. Det var mer av psykodrama på scenen och det slutade med att de båda kombattanterna lät sig begravas i dansgolvets matta.

(Jirí Kylián och Mats Ek är förresten två av koreograferna i Stockholmsoperans pågående balettföreställning Kylián/Ek/Forsythe. Rätt talande för hur liten den koreografiska elitvärlden ändå är.)

Ur Bolero av Ohad Naharin.

Ohad Naharins version av Bolero, till en elektronisk hissmusikstappning av Ravels musik, var så oinspirerad och tafatt att den verkade ha tillkommit på en kafferast. Eller lät han dansarna improvisera fram någonting och så kom han in på slutet och lade till ”en arm” och ”ett ben” här och var? Den var så armvevande och gymnastiskt konstlös att den nästan blev uppfriskande på ett paradoxalt vis. En pust av en sämre sorts anrättning från flygets ekonomiklass sipprade in i business class och gjorde kvällens finish mindre glänsande perfekt. Också ett slags mänsklighet.

Dialogues. Ges på Dansens Hus till och med 12 november, 2021. Koreografier av Sasha Waltz, Emma Portner, Mats Ek, Crystal Pite, Jirí Kylián, Ohad Naharin. Dansare: Claudia de Serpa Soares, Gyung Moo Kim, Whitney Jensen, Samantha Lynch, Mariko Kida, Johnny McMillan, Gregory Lau, Renée Sigouin, Maayan Shienfeld, Rani Lebzelter. Musik: Franz Schubert, Forest Swords, Piotr Tchaïkovski, The Cinematic Orchestra, Owen Belton, Dirk Haubrich, Maurice Ravel, Isao Tomita. Produktion: Den Norske Opera & Ballett, Productions Sarfati.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s