Breathe! Splash! Hit! Isadora Duncan väckt till liv av Jérôme Bel och Elisabeth Schwartz

Det finns ingen dansös i världen, i historien eller mannaminne som är så legendarisk som Isadora Duncan (1877-1927). Ändå fanns det fler dansande kvinnor än Isadora som i början på 1900-talet knäppte upp korsetten och bannlyste tåskorna. Iförda böljande tygsjok svepte de iväg över kontinenten, åt vegetariskt, tog för sig av livet och vurmade för antikens Grekland.

Var Isadora så mycket bättre eller mer unik än alla de andra? Det vet vi inte. Hon var klok nog att vägra låta sig filmas, eftersom hon ansåg den tidens filmer för ryckiga för hennes fritt flytande dans. Hon var däremot fantastisk på PR. Hon grundade också skolor och lärde ut sin dans. Och hon skrev en självbiografi.

Denna självbiografi, My life (översatt till svenska 1929 som Mitt liv), har legat till grund för den franske koreografen Jérôme Bel när han tillsammans med den franska Duncan-uttolkaren Elisabeth Schwartz skapat den föreställning, helt enkelt betitlad Isadora Duncan, som just nu kan ses på Dansens Hus.

Jérôme Bel är mer av en forskare och iscensättare än koreograf. Han har skapat inträngande studier av dansare förut. Till exempel har han frilagt den klassiska balettens beståndsdelar, dess etnicitet, hierarki, sociala och kroppsliga våld, i porträttet Veronique Doisneau, där en ballerina på Parisoperan berättar om sitt liv, illustrerat med hennes egen dans ur balettrepertoaren.

Föreställningen Isadora Duncan präglas av enkelhet, stillsamhet och eftertänksamhet. Den är en historielektion där historien bokstavligen väcks till liv genom Elisabeth Schwartz kropp. Hon kom på 1970-talet i kontakt med Duncans dans via en av de sex flickor som en gång utgjorde The Isadorables. De var unga kvinnor som undervisades direkt av Duncan och som turnerade med hennes koreografier. Ett par av dem levde länge och förde arvet vidare högt upp i åren.

Så har Duncans dans traderats genom tiderna och det som Elisabeth Schwartz så berörande väcker till liv är det vilda, det fria ‒ det dionysiska draget ‒ i Isadoras dans. På svenska scener har vi tidigare kunnat se den i Sverige bosatta Duncan-uttolkaren Kathleen Quinlan som mer lyft fram det ljuva och älskliga i Duncans väsen.

Vi fick se fyra solon som Duncan skapade och som interfolierades av förvånansvärt få och korta berättelser om Duncans liv, med tanke på att föreställningen presenteras som grundad på biografin. Varje dans framfördes minst tre gånger, varav en gång med förklaringar av rörelsernas betydelser eller kvalitet: exempelvis Breathe! Splash! Hit! På så sätt fick danserna en mer än önskvärt pantomimisk karaktär.

I fyrtio år har den nu 71-åriga Schwartz framfört Isadoras danser. Hon är ett levande bevis för att dansare kan fortsätta högt upp i åren och ge fullödiga föreställningar, om än annorlunda än yngres, men mera avklarnade, koncentrerade. Däremot förefaller Jérôme Bels insats i föreställningen märkligt tam och undvikande. Inget nytt, problematiserande, fördjupande framfördes från hans håll. Isadora Duncan varken var eller är okontroversiell.

Isadora Duncan. Ges på Dansens Hus till och med 6 november 2021. Koncept: Jérôme Bel. Medverkande: Elisabeth Schwartz. Foto ur föreställningen: Véronique Ellena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s