Som berg i det koreografiska landskapet höjer sig Jirí Kyliáns, Mats Eks och William Forsythes skapelser. Upphovsmännen som alla är födda på 1940-talet och har digra verkslistor sedan 1970-talet då de började sin koreografiska gärning, är alltjämt verksamma med nya baletter. I Kungliga Operans senaste balettprogram helt enkelt betitlat Kylián/Ek/Forsythe, namnen säger allt för dansinitierade, är det dock inte fråga om några nya verk, även om Eks bidrag är så sent som från ifjol.
De tre koreograferna har alla den klassiska baletten som grund, men det är avstegen från den som är hemligheten med deras storhet. Påhittigheten, lekfullheten, stringensen, och det aldrig sinande utflödet har de också gemensamt.
I Jiri Kylians Bella Figura, italienska för att hålla masken, hålla skenet uppe men också helt enkelt för att ”göra gott intryck”, ”se bra ut” ser det också mycket bra ut. Av den ringrostighet och nervositet som kunde skönjas i Kungliga Baletten Gala, första balettprogrammet efter pandemiuppehållet, fanns inte ett spår.
Vi har vår stund här på jorden och det gäller att spela spelet och hålla sig uppe. ”Hela världen är en scen och alla män och kvinnor skådespelare …”. Det berömda Shakespearecitatet kunde stå som motto för hela denna kväll.
Kylíans karakteristiska blandning av kyla och hetta, jazzigt gung och klassisk skärpa får fullt utlopp i Bella Figura från 1995, som öppnar med en kvinna krampaktigt och ångestfyllt gripande tag i ridån och en man närapå uppochner, vilande på sina axlar och intrasslad i sig själv. Ja, så kan det verkligen kännas ibland.
Men strax är alla på fötter och vilka fötter! I omväxlande solon, duetter och steg för tre och flera ser vi dansare dansa, vilket inte alltid är fallet. De fraserar verkligen (betonar rörelserna med olika rörelsekvalitet) och särskilt Dawid Kupinski var ett under av nyansrikedom, närvaro och spiritualitet denna kväll.
Man har inte en tråkig minut när man följer människans vandring genom livet uttryckt i varierad dans. I Kylíans universum ges utrymme för både ömhet, komik och attack. I en bedövande vacker tablå fick vi se barbröstade män och kvinnor med svängande höfter svepa över golvet i röda långkjolar framför brinnande eld, till underskön musik av Lukas Foss från 1975, och av Vivaldi och Pergolesi från några hundratals år dessförinnan.
Att se dans framförd i långa kjolar har sin speciella fascination ‒ det är läckert, högtidligt, ceremoniellt elegant ‒ och det är förunderligt att man inte oftare får se dansare i scenkostym i modern balett i stället för de slentrianmässiga trikåerna, som ger dansen alltför mycket av sport- och tävlingskaraktär. Man behöver som publik inte alltid se ”allt”.
Någon som vet kostymens och rekvisitans betydelse är Mats Ek som i alla sina verk har betydelsemättade detaljer i scenografi och kläder. I överbord gör en till synes ”utspelad” kvinna entré i illorange klänning närmande sig ett illgrönt bord. Hon verkar behöva ha något att hålla sig i. Över, till sidan och under bordet rör hon sig i något slags förbannande frustration. I livets skådespel kan vi alla falla både över bord och överbord. Så entré för en man i svart kostym som serverar henne ett glas vatten, och ytterligare ett, med fatala konsekvenser.
Det är handlingen i korthet i detta kammarspel framfört av formidabla Daria Ivanova och Dmitry Zagrebin, som nu har tillfört ytterligare dramatisk dynamik i sina rolltolkningar sedan premiären förra året. Ivanova har en gränslös frihet i sin dans även när hon som här framställer vanmakt och Zagrebin, som inte bara är ekvilibristisk dansör utan också skådespelare, förvandlas till en kombination av Chaplin och Nijinski i den profilgående koreografin.
Det finns ett drag av drill i William Forsythes koreografier samtidigt som de har en hypnotisk verkan. Som publik försätts man i en fixerad trans inför dansens virtuosa pendlande mellan rutin och utbrott i hans In the middle somewhat elevated från 1987. I smaragdgröna trikåer mot en svart fond till musik med trumslag som piskrapp av Thom Willems framför dansarna en uppvisningsdans som består till lika delar av balettexercis och frigörelseförsök.
Stämningen är ömsom ödesmättat kontrollerad, ömsom rebelliskt explosiv. Grand battementerna (stora slag med benen) står som spön i backen och påminner om karatesparkar. Precis som hos Kylían kombineras balettens konventioner med jazzig feeling. Men det är inte luften som är elementet i den här baletten. Snarare påminns man om jordens dragningskraft och det är som om dansöserna med sina tåskor försöker göra hål i golvet.
Kylían/Ek/Forsythe är ingen insmickrande romantisk balettkväll, den är kantig som livet självt. Skönheten är komplex och diamanthård men så vackert slipad att man småspringer från teatern, ja man dansar fram genom den mörka oktoberkvällen, med ett nytt spirande hopp. Trots allt.
Kylian/Ek/Forsythe. Kungliga Baletten på Operan. Ges till och med 18 november 2021. Bella Figura, koreografi och scenografi av Jiri Kylián. Överbord (woman with water), Koreografi: Mats Ek. In the Middle Somewhat Elevated. Koreografi, scenografi, kostym och ljus. William Forsythe.
Dansare: Natlie Ogonek, Lisa Van Cauwenbergh, Anthony Lomuljo, Blanka Paldi, Dawid Kupinski, Daria Ivanova, Daniel Norgren-Jensen, Coralie Aula, Samuele Ninci, Daria Ivanova, Dmitry Zagrebin, Madeline Woo, Haruka Sassa, Ethan Watts, Anna-Cecilia Meyer, Alessa Rogers, Taylor Yanke, Sarah Erin Keaveney, Karl-Erik Wigle Andersson, Kentaro Mitsumori.
Dans och andra konster 