Ut ur dimman (kolsyrerök) i vilken han balanserat, svajat och guppat i både rymden och på golvet i inledningen till sitt verk I själva verket kommer koreografen Björn Säfsten och närmar sig oss i publiken och börjar berätta om vad som rör sig i huvudet på en koreograf. Det är på flera sätt intressantare än vad den samtida dansen ofta är för tillfället.
När Säfsten definierar vad en koreograf gör, ”konst utav rörelser”, alltså inte ”teater utav rörelser”, är det ju en av förklaringarna till varför den samtida dansen så ofta kan upplevas som ”svår”. Sedan fotografin uppfanns, något Säfsten också berör, har ju konsten funnit andra vägar än det omedelbart betagande eller avbildande. Och allt sedan den samtida dansen på gott och ont tagit avstånd från det teatrala och närmat sig konsten brottas den med kommunikationsproblem. (Jämför latinets Communicare=göra gemensam.) Den vänder sig gärna bort från publiken. Det är bland annat därför Björn Säfstens direkta tilltal i den här föreställningen känns så fräscht, attraktivt och intressant.
”Vilsen”, ”repetitiv”, ”intern” är upplevelser av samtida dans som är empiriskt belagda. Björn Säfsten har nämligen i många år fört samtal med människor runtom i Sverige, bland annat skolelever, om samtida dans och just dessa ord tillhör dem som han ofta fått höra som publikens beskrivning av dansföreställningar.
Med referenser till Walter Benjamin (flanerandet som leder vilse till nya upptäckter) och Saussure (relationen mellan tecknet och det betecknade) förklarar Björn Säfsten de vilsna, repetitiva och inåtblickande elementen inom nutida dans. Han inte bara förklarar, han försvarar dem.
Och visst kan det finnas något fascinerande i det repetitiva, den alldagliga gesten som genom upprepning förvandlas till något helt annat och får nya betydelser, men i allmänhet är nog inte publiken lika fascinerad av det upprepat alldagliga som koreografer är. I alla fall om det alldagliga inte utmanas och bjuds på motstånd.
Som personligast och mest engagerad är Björn Säfsten när han berättar om vad som ursprungligen ledde honom till dansen: Madonnas Vogue-video 1990. Här får vi en glimt av den tändande gnistan som ledde till fridans på Balettakademien och sedermera koreografyrket.
Något enstaka drag av voguing kan skönjas i Säfstens frasering annars är det nog endast i form av en klassisk piedestal man kan spåra referenser till Madonnas video. Ytterligare tillsatser av något liknande voguing hade gjort den här föreställningen än mer intressant. Men då riskeras hyttande med ”appropriering”. Fan ska vara koreograf! (För att parafrasera författaren och dramatikern August Blanches ”Fan ska vara teaterdirektör”.)
I själva verket. Medverkande: Björn Säfsten. Koreografi och text Björn Säfsten. Koreografi, text, repetitör: Anja Arnquist. Scenografi: Joakim Nyström. Ljusdesign: Anton Andersson. Ljuddesign: Hans Appelqvist. Dramaturg: Gunilla Heilborn. Konstnärlig expert voguing: Fredrik Quiñones. Samtalspartner under processen: Chrysa Parkinson. Fotograf: Märta Thisner. Producent: Säfsten Produktion/Nordberg Movement: Magnus Nordberg. Fotografier från föreställningen: Klara G.
Dans och andra konster 