I En diva sjunger ut av och med Louise Ryme får vi ett pärlband av sånger från forna primadonnors repertoar som Vill ni se en stjärna, Falling in love again, Bei mir bistu shein, Han är min soldat, Cabaret Paris och en hel radda till.
De nasala vokalerna sitter där de ska. Konsonanterna textas som hos Karl Gerhard. R-en rullar över tungan. Tonträffen är (oftast) exakt. Diktionen så man vill ha den. Gestiken från anno dazumal. Men vem är Loulou? Divan är undflyende. Ska hon vara det?
En diva måste ha en hemlighet, ett sår, men vi vill ändå veta mer om hennes livshistoria. Och Louise Ryme är knapphändig med information om sitt alter ego, den eviga divan Lou-Lou i Zarah Leanders och Marlene Dietrichs efterföljd. (Fast Lou-Lou är noga med att poängtera att Vill ni se en stjärna skrevs för henne även om Zarah ”försökte sig på den”.)
Lou-Lou är både folklig och förnäm, inställsam och överlägsen som divor plägar vara. Hon dompterar publiken och mästrar sin ackompanjatör à la Leander mot Hülphers. Men mellansnacket är föreställningens svaghet. Det ger för lite av både fakta och fiktion. Sångerna sätts sällan in i ett sammanhang. Och Lou-Lou förblir en gåta.
En diva sjunger ut. Av om med Louise Ryme. Arrangemang och piano: Charlie Malmberg. Regi: Meliz Karlge. Teknik: Jakob Willén. Producent: Kristin Carlén. Konstnärlig ledare: Teresia Pettersson. Foto: Henrik Dahl och Henri Kokko.
Spelas till och med 27 september 2021 på Ö2, Katarina Bangata 80, Stockholm.
Dans och andra konster 