Hårt hållen galenskap. Marlene Monteiro Freitas på Dansens Hus

Det börjar med en sjungande stjärt. Och det visar sig vara det roligaste i hela föreställningen. Nej, Bacchae, den föreställning som alldeles nyss öppnade säsongen hösten 2021 på Dansens Hus, och som sägs vara en omtolkning av Euripides tragedi Backanterna, framstår för mig som en förbryllande gåta i mer än ett avseende. Vem har utsett koreografen Marlene Monteiro Freitas till ”en av de mest spännande och talangfulla koreograferna i sin generation” enligt Dansens Hus programblad?  Och varför har Dansens Hus valt att öppna säsongen med denna ”existentiella tripp”, detta ”visuella dansverk” (är inte alla dansverk visuella?) som mest av allt liknar en studentikos, och samtidigt fantasilös, happening? Men åter till stjärten. Det kommer också att bli tal om en annan öppning längre fram ‒ i dubbel bemärkelse.

I framstupa läge och ändalykten vänt som ett ansikte mot publiken, och ovan denna ädla del iförd en gigantisk peruk som hämtad från Mupparna, framför en av artisterna ett lössläppt, skrattframkallande sångnummer. Och kanske ska man tolka detta som ett utryck för det dionysiska i föreställningen? Euripides Backanterna beskrivs ofta som en skildring av motsättningen mellan det rationella och irrationella. Dionysos, extasens och livsglädjens gud, inspirerade till en revolterande och gränssprängande kult ledd av backantinnor, vilda och galet dansande kvinnor.

Det vilda och galna är dock märkligt tyglat i Bacchae. Iscensatt som en konsert, med dansarna som instrument framför notställ och med musiker, främst blåsare, som ackompanjemang, är det visserligen grällt och gällt i tonarten men det utlevande är hårt hållet. Det är ett evigt knyckigt marscherande (det rationella?) mest på stället. Med mekaniskt upprepade rörelser, ofta med notställen som verktyg, framställs maskinskrivning (!?), årtag, gevärskjutning, masturbation med mera på ett taktfast vis. Då och då ljuder en siren.

Först när en av de manliga dansarna framför orientalisk magdans på ett både skickligt och komiskt vis tänder det till i denna avslagna festivalkoreografi. Men snart återupptas det disciplinära och gäspframkallande paraderandet. Plötsligt blir det filmvisning och vi får se en dokumentär förlossning i hemmiljö. Varför? Till sist, i ren desperation verkar det som, tillgrips räddningsplankan Ravels Bolero. Men till och med den lyckas Monteiro Freitas förstöra med oinspirerad koreografi samt med en kastanjettförsedd dansare som inte kan spela kastanjett. Varför? Ett sista Varför gäller publiken i Dansens hus som kände sig manad att ge en stående ovation till detta mischmasch som pågick i två timmar och femton minuter.

Bacchae av Marlene Monteiro Freitas. Ges på Dansens Hus stora scen till och med den 26 september 2021.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s