Känslan av gala i Kungliga Baletten: Gala ‒ en nykomponerad dansföreställning på Stockholmsoperan bestående av åtta inslag ur baletthistorien ‒ infann sig först i tredje stycket, en showstopper ur 1800-talsbaletten Le Corsaire. Men då gjorde den det med besked. Numret framfördes med diabolisk esprit och vällustig briljans av Dmitry Zagrebin och Luiza Lopes. De utstrålade inte bara den stjärnglans som måste till på en gala, utan lyckades till och med tillföra sexighet till detta gamla beprövade bravurnummer från anno dazumal. Zagrebin och Lopes verkade upptända både av varandra och sin egen dans. Och då tänds också vi i publiken. De dansade fritt och oförfärat och riskerade en hel del, tippade till och med över någon gång, men det överser man gärna med. Könlös balett som stelnat i sin strävan efter perfektion gör ingen människa glad. Dessa båda stjärnors vågade framställningskonst gav en riktig kick.
Detta högrisknummer var precis vad som behövdes efter en skakig polonaise ur Svansjön, med infernaliska småsteg som de ringrostiga alternativt premiärnervösa dansarna ibland snubblade över, och en alltför dammig Sylfiderna från 1909.
Visst lyste månen trolskt i sagoskogen men dessa bevingade väsen är skapade ur ett sentiment som kan kännas svårsmält i dag. Även om Nadja Sellrup och Nathalie Nordquist förtjänstfullt gjorde sitt bästa för att återskapa ett svunnet ballerinaideal så upplevde jag hela inslaget som en historisk rekonstruktion, och vi går inte på teatern för historielektioner. Poeten i Dawid Kupinskis inåtvända och nedåt- respektive uppåtblickande gestalt verkade fullt upptagen med att komponera nästa dikt i tankarna, och förmådde knappt intressera sig för sin partner, ballerinan. Minji Nam tillförde dock charm och flyktig energi med sin mazurka i detta museala stycke, som inte har getts på Kungliga Operan sedan 1981. Man förstår varför.
Ur Daphnis och Chloë, ett stycke från Ryska balettens glansdagar, framfördes ett avsnitt i en version från 1950-talets Parisopera. Ravels musik, ljussättningen, dansarna Erik Rudqvist och Sarah Erin Keaveney ‒ allt utstrålade ungdom, skönhet och nästan smärtsam vårfriskhet. Känslan var kyskt, knoppande sensuell. Också koreografin, som alltså inte var Fokins original från 1912, utan mer neoklassisk, hade åldrats med välbehag bortsett från några väl knöggliga lyft som störde fräschören. ”Men varför göra det enkelt när man kan krångla till det”, tycks vara koreografernas eviga credo genom tiderna.
Förr eller senare återvänder en koreograf till repetitionssalen och balettstången som ämne för ett verk (när alla andra idéer tryter?) och denna slags navelskådande självkärlek är inte särskilt attraktiv. Men det hindrar inte att Three Preludes av Ben Stevenson från 1969 är ett ovanligt vackert och känsligt exempel i denna inåtblickande genre. Madeline Woos spjutspetssäkra arabesker och developpéer fascinerade liksom Calum Lowdens behärskade, lättsamma elegans.
Grand Pas Classique i Victor Gsovskys version från 1949 var ett stramt, klassiskt exakt uppvisningsstycke som framfördes väl av Haruka Sassa och Gianmarco Romano men inget att bli upphetsad eller direkt entusiastisk över. Man ser att det är svårt.
Anna Pavlova var den första världsberömda ballerinan, och kuskade jorden runt större delen av sitt liv med sin evigt Döende svan, specialgjord för henne av Michel Fokine i början på 1900-talet. Den mångbegåvade Daria Ivanova som verkar kunna dansa i princip allt med bravur, från Balanchine till Mats Ek, kan alltså nu lägga detta paradnummer till sin repertoar, men frågan är om det är det vi helst vill se henne i? Hon gör det bra men den sprödhet, finess och poesi som Anna Pavlova enligt uppgift besatt är inte riktigt Ivanovas. Hon är en muskligare, köttigare svan, träffad av ett riktigt armborst in på bara benen. Detta solo är från en tid då man inte hade något emot sentimentalitet. Även tutun Ivanova bar var à la mode 1905.
Finalen ur Lifars Suite en Blanc var alltför kort. Man ville ha mer och det är ju ett gott tecken för en final.
Helhetsintrycket av denna galakväll var dock märkligt otillfredsställande. Även om man tar hänsyn till den reducerade orkestern, den ringrostiga ensemblen och den knappt halvfyllda salongen, allt på grund av pandemin och covidrestriktionerna, var det för tamt. Sylfider och döende svanar i all ära, de var nog ändå inte dem vi främst har saknat.
Kungliga Baletten – Gala ges på Stockholmsoperan till och med 6 oktober 2021. Koreografi: Nurejev, Fokine, Andreanov, Petipa, Skibine, Stevenson, Gsovsky, Lifar. Musik: Tjajkovskij, Chopin, Drigo, Gerber, Minkus, Ravel, Rachmaninov, Auber, Saint-Saëns, Lalo. Medverkande: Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet.
Dans och andra konster 