1966 regisserade Joseph Losey en filmad version av seriestrippen Modesty Blaise med decenniets ikoniska stjärna Monica Vitti i titelrollen som den kvinnliga agenten. Filmen som kan beskrivas som postmodern innan begreppet ens fanns gjorde intryck med en camp explosion av psykedelisk 60-talsdesign. Men den hade en ironisk och kylig distans till gestalterna och handlingen och blev inte särskilt uppskattad trots dess uppfinningsrika lekfullhet. Lekfull och uppfinningsrik är också scenkonstkollektivets Ö2:s Mamsell, malströmmarna och jag som även den är inspirerad av Modesty Blaise, även om det inte sägs rent ut. Här kallas agenten i stället Mamsell.
Av ironisk känslokyla finns här inte ett spår. Här flödar det i stället över av dramatisk inlevelse, teaterslagsmål, raseriutbrott och tårfyllda reminiscenser och man nästan längtar efter lite distanserad tillnyktring eller åtminstone en lättbegripligare berättelse. Det postmoderna draget har föreställningen däremot gemensamt med filmen. Man kan säga att Mamsell, malströmmarna och jag är en provkarta på postdramatiska grepp.
Rummets enhet är upplöst, likaså den traditionella spelplatsen. Föreställningen börjar med en så kallad soundwalk på stan. Per sms tilldelas man som publik en länk där adressen för samling ska ske. Samtidigt får man också en länk med en ljudfil som guidar en genom lite udda och intressanta kvarter i östra Södermalms gränstrakter. Även om man känner sig lite kommenderad hit och dit längs vägen är det en fyndig och annorlunda introduktion till Mamsell och hennes värld som innefattar ”ett penthouse vid Hyde Park”. En viss spionfilmskänsla infinner sig.
Tidens kontinuitet är i detta sceniska verk också satt ur spel. Likaså den linjära handlingen. Perspektivet skiftar mellan den hemliga agenten och en, får man förmoda, autofiktiv gestalt, flickan Joséphine. Båda förkroppsligade av den mångbegåvade Joséphine Wistedt. Flickan växer upp i ett suterränghus i Åkersberga och läser sin pappas seriemagasin och fantiserar om agenten i penthouset i London.
På postmodernt vis flyter de båda identiteterna i varandra och är svåra att hålla isär både för hjältinnan och oss i publiken. En identitetskris till följd av traumatiska upplevelser är gemensam för både Mamsell och Joséphine. Den likaledes mångsidige medspelaren Nils Granberg i olika roller som medhjälpare, uppdragsgivare med mera prövar som kontrast en mängd olika komiska grepp som inte riktigt går hem eftersom man som publik har svårt att följa med i det uppsplittrade och svårbestämbara skeendet. Och inte har en aning om vad det är för sorts pjäs vi tittar på. En osäkerhet som rymmer både sina fördelar och nackdelar.
Vi bjuds på en uppsjö av teatrala praktiker och tekniker hämtade från vitt skilda håll. Mim, dans, akrobatik, monolog, dialog, filmsekvenser, föreläsningsdidaktik, terapeutiska medvetandeströmmar, sång och vansinnesscener och till och med en mild form av vattentortyr. Undersköna filmsekvenser från havsdjup och skogslandskap förekommer här och var i bakgrunden. Det självbespeglande pratet har dock en tendens att ta över den lovande fysiska och varierade framställningskonsten.
Ö2 Scenkonst i samarbete med Svärmen. Mamsell, malströmmarna och jag. Ges till och med 23 juni 2021. Av Joséphine Wistedt. Medverkande: Joséphine Wistedt och Nils Granberg. Dramaturg: Manda Stenström. Scenografi och kostym: Anne Hellandsjö. Dekor/Graffiti: Tommy Carlsson Hellandsjö. Ljus och teknik: Jacob Willén. Pressfoto: José Figuera. Affischfoto/ljud/film: Fredrik Lundqvist. Producent: Kristin Carlén. Konstnärlig ledning: Teresia Pettersson.
Dans och andra konster 