Till ödesmättade hjärtslag i technobas tonar en värld fram belyst av vad som kunde vara en avlägsen sol, eller kanske lika gärna en pannlampa i ett grottlandskap. I Jefta van Dinthers Mountains skiftar scenografin oupphörligt genom den sofistikerade ljussättningen. Det som först liknade isberg i miniatyr förvandlas till nya formationer och skepnader inför våra ögon. Precis som på den jord vi i verkligheten befinner oss på.
Det är svårt att inte associera det som sker på scenen till en klimatdystopi. Men det är mer mångfacetterat än så. Vi tas här med till en plats som på samma gång för oss bakåt till tidens början som till dess, eventuella, framtid. Mountains är första delen av en kommande diptyk med den övergripande titeln On Earth I’m Done. Koreografen Jefta van Dinther som skapat verket i samarbete med dansaren Suelem de Oliveira da Silva, beskriver det som ”arkaisk-futuristiskt”.
Det är sällan man ser ett soloverk med en sådan monumental känsla som här. Inte bara beroende på dess mäktiga scenografi, ljud och ljus utan framför allt på Suelem de Oliveria da Silva. Hon är ingen trådsmal, eterisk varelse. Hon är snarare en junonisk kombination av Venus och Sisyfos. Hon rör sig ömsom som i seg materia, hårt arbetande och kämpande mot elementen, ömsom med en utlevande sensualism. Ibland ser det ut som hon vill krypa ur skinnet (eller sin röda kroppstrikå). Rätt vad det är liknar hennes gester en prästinnas besvärjelser. Här finns människosläktets öde och villkor ‒ arbete, kärlek, religion ‒ framställt i en och samma gestalt i komprimerad form.
Ett långt rör som da Silva blåser i som om det var en aboriginsk didgeridoo, förvandlas till mikrofon för da Silvas sång (hon sjunger också live i föreställningen), men framstår senare som en jättelik fallos för att till sist tjänstgöra som arbetsredskap. Likaså omvandlas så småningom hela omgivningen till en materia som upplöses samtidigt som den snärjer in henne i sina ”garn”. Men hon tar sig ur dem.
Jefta van Dinthers kalejdoskopiska koreografier handlar ofta om just förvandlingar, transformationer, och förenar simultant olika tidsskikt. I Protagonist (2016) letade han sig bakåt till cro magnon-stadiet med en estetik hämtad från Berlins klubbkultur och framställde ett slags identitetens upplösning. Dark Field Analysis (2017) kretsade kring liv, död och blod och gick från djuriska rörelsemönster till robotartade replikantlika.
Jag ser med spänning fram emot del två av On Earth I’m Done (är det Skaparen som talar?) som heter Islands och är ett verk för tretton dansare. Kommer de att klara sig med sin mänskliga uppfinningsrikedom eller väntar oss nu apokalypsen?
Foto ur föreställningen: Urban Jörén.
Cullberg. Scen: Dansens Hus. Verk: Mountains del 1 av diptyken On Earth I’m Done. Koreografi: Jefta van Dinther i samarbete med Suelem de Oliveira da Silva. Dansare: Suelem de Oliveira da Silva. Ljuddesign: David Kiers. Scenografi: Numen/For Use. Ljusdesign: Jonatan Winbo. Kostym: Jefta van Dinther och Suelem de Oliveria da Silva. Repetitionsledare: Thomas Zamolo. Urpremiär: 20 mars 2021.
Dans och andra konster 