Christina Capriolis gråa hår svallar fritt i Ett hårlöst solo, en titel som måste syfta på lössläppt och inte på skallig, och hennes uppenbarelse ger ett på samma gång suveränt och djupt berörande intryck. Jag får för mig att om Greta Garbo hade varit danskonstnär skulle det ha kunnat se ut så här. Dels för att både Caprioli och hennes frisyr faktisk påminner om Garbo när denna var ungefär i Capriolis ålder, dels för att Garbo precis som Caprioli utgår från ryggraden och ryggkotorna i sin konst. Betydelsen av Garbos skelett hämtar jag från regissören och dramatikern Keith Johnstone som i sin klassiska bok Impro lanserar en ahaframkallande analys av det Garbo hade: ” … en kropp som sände och tog emot. Det var hennes ryggrad som man borde talat med hänförelse om: Varje ryggkota åtskild och levande, så att känslor flödade in till och ut från centrum.”
På samma sätt sänder Caprioli ut från sin ryggrad där hon liggande på scengolvet ser ut som sjögräs som vajar i vattnet och låter ryggkotornas impulser flöda ut i händerna som darrar och skälver. Precis som det som Garbo kände också kändes av publiken, upplever man här som åskådare det som Caprioli uttrycker, tar in och vidarebefordrar. Hon har, som Garbo, ett orörligt ansikte men hennes kropps känslospröts reaktioner fortplantas vidare till oss som blir medagerande i denna utforskning av ett helt känsloregister. Kroppen slipper ur ”själens fängelse” för en stund men blir paradoxalt själv till själ.
Detta omväxlande solo skiftar lika snabbt som vädret i sina stämningar och är på samma gång strängt allvarligt och lekfullt nyckfullt. I nästa scen är vattenväxten förvandlad till liten flicka som i anorak med huva över håret studsar och hoppar framför en projektion av en förbisusande skog. I ett annat moment låter Caprioli håret dansa, hon svänger fritt och fagert med det; det får eget liv. Senare fäktar hon vilt med armarna. Vi har alla åldrar inom oss.
På tal om ålder, något man talar för mycket om men ändå inte, är nästa solo för kvällen Omkretz22 utfört, i Capriolis koreografi, av den yngre Madeleine Lindh, en dansare med en imponerande meritlista och som är lika suverän i sin framtoning som Caprioli, men det är en suveränitet av annat slag. Man frestas säga mer konventionellt danssuverän. Lindhs svallande hår är bundet i en imponerande hästsvans, man skulle vilja ta på den, och faktum är att det är något av lössläppt kapplöpningshäst över henne och dansen. Om Ett hårlöst solo var inkännande, prövande, trevande, utforskande, är Omkretz22 ett intagande av rummet, dans på diagonaler, höga benlyft, snurrar, aktivitet. Nu är det mera muskler än ryggkotor i rörelse. Lindh är både hästen och ryttaren. På samma sätt som Caprioli har hon perfekt kontroll över sina uttrycksmedel, men de är av diametralt olika slag. Det är livgivande men ändå otillfredsställande efter Capriolis eget solo. Vi hade fått smak för mer men återfördes till ordningen.
Musiken i Ett hårlöst solo av Ahser Tuil och Alessandro Cortini och i Omkretz22 av Yoann Durant fungerar som filmmusik och ger en suggestiv, hypnotisk känsla ibland balanserande på undergångens rand.
Ett hårlöst solo. Av och med Cristina Caprioli. Musik: Asher Tuil och Alessandro Cortini. Ges på Dansens Hus t o m 7 november, 2020. Foto: Franz Kimmel. Teknik: Lumination. Omkretz22. Av Cristina Caprioli. Med: Madeleine Lindh. Specialskriven livemusik: Yoann Durant. Ljus: Thomas Zamolo. Foto: Pavle Heidler. Teknik: Lumination.
Dans och andra konster 