Många av oss som varit med ett tag kan nog berätta mer om Ingmar Bergmans liv, kvinnor och ”dämoner” än om våra närståendes. Han har berättats om och själv berättat, om och om igen. Till och med hans dåliga mage och toalettvanor har uppmärksammats. Hans Fiaspel gick för 15 500 kronor när hans bohag auktionerades ut. Hans hushållerska skrev en självbiografi. Även efter sin död 2007 finns han med oss. Ungefär vartannat år inträffar en Bergman-festival, varje år en Bergmanvecka på Fårö, där det också finns ett Bergmancenter, och hela 2018 var ett Bergmanår. På teatrarna sätts hans filmmanus flitigt, överdrivet flitigt, upp som teaterpjäser och att dessa föreställningar då kan framstå som märkligt tomma och platta, i avsaknad av det djup som utmärkte hans filmer med deras närbilder och inträngande skådespelarkonst, verkar inte göra något. Kritiken hyllar och publiken fylkas oavsett. Men när Petra Revenue och Gilda Stillbäck från Teater Trixter skulle leda ett seminarium om det manliga geniet och dess konsekvenser med Ingmar Bergman som exempel föll det hela på att de unga deltagarna inte ens visste vem Ingmar Bergman var. Det framstår ömsom som kulturskymning, ömsom som uppfriskande. Denna häpnadsväckande upptäckt ledde till föreställningen Ingeborgs manifest som Teater Trixter från Göteborg just nu gästspelar med på Ö2, scenkonstkollektivet på Östgötagatan alldeles vid Mosebacke torg.
Den intressanta informationen om seminariet som regissören och manusförfattaren Petra Revenue inledde med avbröts kärvt och typiskt av Ingeborg i egen hög person, den kvinnliga motsvarigheten till Ingmar Bergman. Vi fick alltså i stället se hennes manifest materialiseras på scenen. Ingeborg, i allround-artisten Gilda Stillbäcks gestalt, styr och ställer med rummet, omgivningen och oss i publiken. Denna demonregissör deklarerar frankt att hon är ”99 % emotionell”. Stillbäck, som är en förvandlingskonstnär, skiftar i stämning och temperament på en nanosekund. Hon kan blixtsnabbt gå till attack, jovialt domptera publiken, samt förvandlas till ett veritabelt monster i närkamp med de så välbekanta ”dämonerna”. I det avskalade scenrummet är en rosa sammetskudde i jätteformat en projektionsyta för både raseri och förälskelse. Hon vill kontrollera allt vilket leder till tvivel, ångest och sammanbrott.
Bergmans många kvinnor, såväl hustrur och älskarinnor som aktriser är här utbytta till män vid namn Josephson, Ahlstedt, Nyqvist med flera. Ingeborg vill ha en ”tung, uppgiven man”. Frågan manusförfattarna Revenue och Stillbäck vill undersöka är: ”Skapas nya meningar om det manliga geniet inte är manligt?”. Demonregissörens krav framstår ofta som komiska när de framförs à la Stillbäck, men om en man framfört dem hade de i dag främst verkat patetiska. I ljuset, eller mörkret, av Metoo ger dessutom manliga genier i allmänhet och Bergman i synnerhet upphov till en mängd frågor, ja, de hopar sig. Kvinnliga genier förekommer i allt högre grad, men de blir kanske inte demonregissörer, snarare influencers där de styr och ställer med sig själva. Inte heller prästsöner på Östermalm verkar längre leka med en Laterna Magica och drömma om att gestalta bilderna i ”kinematografi”. Kan vi säga farväl till Bergman nu? Hans verk däremot, filmerna, kommet att leva kvar. Ett tag till.
Gästspel på Ö2, Östgötagatan 2 i Stockholm, spelas 27 september 18:00-19:30. 28 september 14:00-15.30 och 19:00-20:30.Teater Trixter: Ingeborgs Manifest med Gilda Stillbäck. Idé, regi & manus: Petra Revenue och Gilda Stillbäck. Kompositör: Björn Knutsson. Scenograf: Ger Olde Monnikhof. Ljusdesign: Miranda B Wikström. Producenter: Anna Sefve & Beatrice Berggren. Fotograf: Per Englund
Dans och andra konster 