Vampyr i kofta. R.I.P på Ö2

Ur en fondridå av blodrött siden sticker den ensamme vampyren i Sebastian Lingserius gestalt ut sin fot i en sneaker lika röd som ridån, och hela han kommer snart ut men mest som en snäll farbror, iklädd kofta. En kofta som ser lite tyroleraktig ut, eller är den kanske transsylvanisk? Också den är röd,  med svarta inslag. Annars är det inte särskilt mycket svärta i denna performance betitlad R.I.P . (En evigt aktuell förkortning, tyvärr extra så i år.)

Sebastian Lingserius vampyr är ett uppenbart fall av blodabstinens. Han tassar försiktigt över scengolvet som på nattgammal is, har stundtals svårt att stå upp och verkar inte hemma i sin kropp.  Han prövar och trevar sig fram i rummet och i sina rörelser. Blodsugande ur väna jungfrurs eller ungersvenners halsar kan både denne vampyr och vi i publiken glömma. Gestaltningen av hans belägenhet är inte jätteintressant och det är inte heller den frigolit han hämtar fram bakom ridån. Vad dessa formskurna koner, plattor och fyrkanter ska symbolisera är och förblir en gåta. Den enda association jag förmådde göra var till en lektion i geometri.

Visst kan det vara skönt att slippa den typiska svarta capen, månskensbelysta gravkor, likkistan som dessa varelser vanligtvis vaknar upp ur när spöktimman är inne (fast lite kanske jag saknar just det momentet), knarrande dörrar och de obligatoriska krucifixen och vitlöken, som motmedel för oss vanliga dödliga. Jag är för det mesta glad varje gång man undviker de mest uppenbara klichéerna på teatern, men ändå, måste inte en vampyr inge oss en viss bävan, ett visst obehag, en känsla av missmod eller åtminstone medkänsla inför dessa varelsers förbannelse, för att vara vampyr? Det enda typiska skräckattribut som skymtar fram är vampyrens huggtänder, som visar sig då och då, och de kunde varit värre.

Som bäst är Lingserius när han narraktigt dansar till barock cembalomusik som hämtad ur Polanskis Vampyrernas natt.  Den komiska ådra som Lingserius har, önskar jag att han skulle tagit ut betydligt mer i denna ”dödsdans”.

Till sist får faktiskt också denne vampyr en cape, förvisso inte svart, men röd och av siden (en del av ridån). Stämningen och gestalten förvandlas till hövisk och ceremoniell. Här skymtar vampyrens tragik fram.

Det är roligt och spännande att gå till Ö2, en intim avant-gardeteater för ny scenkonst och performance. Sebastian Lingserius vampyr var dock lite för tam. Det mest omskakande som hände denna kväll var när vampyren kramade svetten ur sitt hår i en skål och slickade upp det som en hund.

R.I.P. Ges på Ö2, Östgötagatan 2 i Stockholm, 21 – 26 september, 2020. Av & med: Sebastian Lingserius/KASS Produktion. Ljuddesign & kompositör: Franz Edvard Cedrins. Foto: Nefeli Oikonomou.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s