Hämndorgie. The Dark Heart and The Sweet Part. Bastard på Ö2

Hämnden är ljuv. Sägs det. I The Dark Heart And The Sweet Part, en performance med inslag av mimteater, slapstick och hämndearior i talad form blir hämnden alltmer skruvad och grotesk för att sluta i ett lustmord lika blodigt som en splatterfilmsfinal. Och blod är inte de enda kroppsvätskor som här utbytes, sprutas ut och flödar över. Bildligt är det kanske bäst att tillägga. Sandra Medinas och Lisen Rosells föreställning om accelererande maktfullkomliga hämndfantasier är inget för den vekhjärtade. Eller är kanske dessa fantasier typiska för den försagde som i dem lever ut önskedrömmarna om vedergällningens och upprättelsens sötma?

Ingenstans går det att fly i Coronans tid. Ö2:s (namnet för scenkonstkollektivet med scen på Östgötagatan 2) avståndspolicy med gradvis inslussning i salongen och tydligt markerade sittplatser med ordentliga mellanrum är dock föredömlig och känns så säker att man för en stund frestas glömma viruset. Men när sedan artisterna visar sig vara dolda under dukar och täcken inifrån vilka svåridentifierabara ljud (smask? snusk?) emanerar bildar det en hejdlöst komisk sinnebild för våra ”rådande omständigheter”.

Snart nog befriar sig de båda skådespelarna från sina täckelser, kolsyreröken rinner in över scenen och dramatiska ljudillustrationer som påminner om filmmusik trissar upp stämningen. I en scen som kunde vara hämtad från en västernfilm blir hjältinnorna beskjutna av imaginära pilar och angripna av diverse fysiska fientligheter (förgiftning? Corona?). Vrål och skrik ackompanjerar den minst sagt kroppsliga teaterns alla uttrycksmöjligheter.

Från denna fantasi kastas vi in i de triviala konflikternas verklighet. Snodda tvättstugetider, den nedlåtande grannens vanvårdade hund, försmådd kärlek, vardagsrasism, arbetslivets alla förnedringar får här sina gruvliga upplösningar i triumfatoriska berättelser som framförs vid en lägereld från bottnen av Grand Canyon. Scenens fond utgörs nämligen av ett panorama hämtat från ett eroderat ökenlandskap. Och här kan man fritt associera till finalen i Thelma & Louise, en annan hämndaria. Är detta ödet som gick de båda filmhjältinnorna till mötes? De överlevde sin vådliga bilfärd och kunde i stilla ro göra upp eld och grilla korv och börja berätta, som det så ofta påstås att människan gjort sedan tidernas begynnelse. ”Vad gjorde du egentligen?” är frågan vid elden som sätter igång det ohejdbara flödet av fria och våldsamma associationer.

Föreställningen förefaller bygga på material som improviserats fram och Sandra Medinas och Lisen Rosells gestaltningar av sina barocka berättelser har kvar improvisationens fräschör till och med i stunderna av de mest vidriga vedergällningar. Visserligen kunde man önskat en större stringens och logik i dramaturgin men hämnden är sällan stringent eller logisk. ”Öga för öga, tand för tand” är i denna föreställning bara förnamnet.

The Dark Heart And The Sweet Part. Bastard i samarbete med Ö2 Scenkonst. Scen: Ö2. Östgötagatan 2. Av och med Sandra Medina och Lisen Rosell. Scenografi, ljus, kostym/mask: Daniel Åkerström Steen. Ljuddesign och kompositör: Foad Arbabi. Foto: Chrisander Brun. Grafisk form. Anna Wallgren. Producent: Julia Boström.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s