Howl, en epokgörande diktsamling av Allen Ginsberg, beslagtogs 1956 av amerikanska myndigheter på grund av dess ”obscenitet”, men friades senare i rätten med motiveringen ”Vad har man för tryck- eller yttrandefrihet om man är tvungen att inskränka sitt ordförråd till platta, menlösa eufemismer?”. Howl, på svenska översatt till Tjut, börjar med den berömda meningen ”Jag såg min generations största begåvningar förstörda av galenskap, svältande, hysteriska, nakna …”.
I år, rättare sagt i går, 11 mars, 2020, ett sextiotal år senare, hade koreografen och performancekonstnären Sonja Jokiniemi premiär på sin föreställning Howl, på MDT på Skeppsholmen i Stockholm, som en tydlig replik till Ginsberg (kan man åtminstone tro). Begåvning har hon och ger också stundtals intryck av att vara besatt av en viss galenskap. Hennes från början samlade och imponerande lugn omvandlades till stark frustration och aggression, på gränsen till hysteri, och till sist lämnade hon scenen naken, blodig och tuggande på mossa.
Medan Ginsburgs Walt Whitman-inspirerade mässande om sexuell utlevelse, droger, könsorgan och kroppsvätskor hade en tydlig urban karaktär från New York-miljöer med bakgator, tunnelbanan och Brooklyn Bridge är Jokiniemeis ”tjut” placerat i den nordiska, närmare bestämt, östfinska, naturen. Bland lavar, lera och trä närmar hon sig från början ömt och försiktigt sina material för att till sist löpa amok bland dem. Ett tecken på hennes starka inlevelse eller performance är att åtminstone jag blev rädd när hon plötsligt visade sig ha en kniv i handen. Dessförinnan hade hon bland annat gjort en mäktig entré med ett stort grenverk som hon varsamt omfamnade, insupit sin egen svettlukt från en gummistövel och brutit ut i djuriska, gnällande läten.
Den sexuella utlevelsen och kroppsvätskorna, i föreställningen företrädda av slime, saliv och konstgjort blod, har hon gemensamt med Ginsburg. När hon naken gnider sitt kön mot en lerklump, som hon omväxlande attackerar med en klubba, känns det snarare helt följdriktigt och ”naturligt”, inte obscent. Jokiniemeis ambivalens till objekten omkring henne är vår egen gentemot ekosystemet. Vi älskar och förgör naturen, medan den tiger still ända tills den svarar oss i bränder, smältande isar och virusutbrott. Ömsom öm, ömsom våldsam berör Jokiniemi både intima och stora frågor. Och oss i publiken.
Howl på MDT, Skeppsholmen, Stockohlm den 11 och 12 mars, 2020. Koreografi, bildverk & framförande: Sonja Jokiniemi. Ljus & scenografi: Heikki Paasonen. Ljud: Natalia Dominguez Rangel.
Dans och andra konster 