Publikmagneten Alexander Ekman har tillfälligt lämnat de stora Operascenernas röda sammet och guldornament för en av Teaterstockholms läckraste miljöer, av helt motsatt slag. Han har för Orionteaterns råa, svarta och stämningsfullt opolerade spelplats, efter de av masscener fyllda Midsommarnattsdröm och Eskapist på Kungliga Stockholmsoperan, skapat ännu en konceptkoreografi nu i mindre format, ett spejsat ”kammarspel”, med sex danssolister som också är närmast allroundartister. Kuckel heter det, ett ord jag bara hade en vag aning om och roade mig med att slå upp. Det har funnits i svenskan sen 1700-talet och från början stod det för trolleri och trolldom, men i dag är det synonymt med smussel, fuffens och ”något man gör i smyg” i alla fall enligt Svensk ordbok. Ekmans definition av ordet är enligt programbladet det lite mer psykologiska ”manipulation”.
Här möter vi sex människor med skilda men inte så väldigt dolda agendor, några vill dominera och kommendera (Puss! Gå! Kom tillbaka!), andra är servila och underordnade anpasslingar eller rollombytliga. Alla verkar ha sina diverse hangups. Som människor är mest, men kanske vanligen ännu mer i smyg än hos Ekman. De befinner sig i en miljö som ser från början nästan japanskt asketisk-estetisk ut med gröna skjutdörrar, ett ensamt högt, delvis söndersågat träd, några bänkar och stolar, och så bord förstås, som ofta hos Ekman betydelsebärande på olika vis, liksom hos så många andra koreografer, bland annat Ek. (Mats Ek.)
Men miljön kommer delvis att raseras, luckorna i kulisserna slås upp och den nakna Orionscenen blottläggs alltmer, liksom människornas ytor som krackelerar och brister ut i vrål, gallskrik och desperation. Vardagens hugg och slag varieras med gråt och tandagnisslan, utsatthet, krampanfall och komik. Ekman varierar som brukligt med anslående bilder och tablåer som påminner om allt från skeppsbrott till sista måltiden. Vindmaskin förekommer. Här leks också, något svårförklarligt med hushållsmaskiner som mikrovågsugnar (pop corn!) och blender.
Det som är verkligt fängslande och det man inte kan få nog av är de sex artisternas starka och fängslande personligheter, varav Ekmans nöjsamt är en. Det gäller inte bara deras kroppsspråk och dans (som det som vanligt på dansscenerna kunde varit mer av, särskilt det mäktiga nummer som såg ut som ett slags avancerad go go-dans) utan deras levande och växlingsrika ansikten som fick mig att associera till Ingmar Bergmans filmer, som Gycklarnas afton, man ville försjunka i dem, de förtrollade. Ja, de kucklade. I den gamla betydelsen.
Kuckel på Orionteatern. Med Alexander Ekman, Charlotta Öfverholm, Jesse Kovarsky, Matteo Carvone, Oscar Samuelsson, Yvan Auzely. Koncept och koreografi: Alexander Ekman. Koncept och dramaturgi: Carina Nildalen. Scenografi: John Engberg. Ljusdesign: Alexander Ekman, Raimo Nyman. Kostym: Lena Lindgren, Hanna Rönnbäck. Mask: Linda Sandberg. Producent: Sara de Vylder.
Dans och andra konster 