Människans nakna sårbarhet inför ny teknik. Mette Ingvartsen på Dansens hus.

Spritt språngande nakna, som flera gånger förut i scenkonstnärens Mette Ingvartsens universum, paraderar artisterna i hennes Moving in concert i salongen utmed publiken (vars mobiler som vanligt flammar till i mörkret för att i bästa fall släckas före föreställningen) innan de tar plats på scenen. I verkets inledning är det lätt att associera till tidernas morgon på savannen och hur de första människorna började bruka elden och ta den i sin tjänst. Det heta och sprakande fenomenet eld är både en avgörande nyttighet och destruktiv kraft i vår tillvaro. I detta koreografiska stycke är det lysrör, dioder, som får symbolisera upptäckter och tekniska landvinningar som påverkar oss långt in i neuronerna. Det är Ingvartsens utgångspunkt och ett verkligt brännbart ämne. Vår digitaliserade tillvaro skapar nya beteendemönster som kan vara lika befruktande som förgörande.

Mette Ingvartsen_Moving in Concert2©Marc Domage

Till ackompanjemang av ett sandur i form av en korvliknande säck, som hänger från scentaket och långsamt släpper ner en ström av något som låter som knastrigt grus och som bildar en växande liten pyramid på golvet, vandrar performanceartisterna runt med sina rör som tänds upp ett efter ett. Till en början utstrålar lysrören ett vitt kallt sken, men efter hand, samtidigt som de medverkande börjar snurra runt sig själva som dervischer, glöder de av tilltagande gult som går över i bärnsten, kallt rosa och alarmerande rött.

Föreställningens intensitet byggs gradvis upp och dioderna sätts samman på olika sätt och bildar mönster av ringar, stjärnor, vågor och ett långt rör. Ljudackompanjemanget blir också allt intensivare och påminner omväxlande om skvalande regn, tinnituspip och elektronmusik.

Mette Ingvartsen_Moving_in_Concert3©Marc_Domage
I motsats till på pressfotografierna framträdde artisterna nakna under föreställningen av  Moving in Concert. Foto: Marc Domage.

Artisterna vecklar in sig i varandra, frigör sig men kopplas samman av dioderna som tycks tränga in i deras kroppar. I mörker och nergrusade, börjar de lämna scenen och ge sig ut bland publiken men går under innan de nått första bänk. Mellan de nio medverkande och åtta lysrören har också en vresig och vriden gammal pinne, som ser ut som en vandringsstav, bytt ägare under styckets gång. En atavistisk rest från en svunnen forntid, för kort att nå ner till marken, grunden för vår tillvaro?

Det fanns något meditativt över denna på sätt och vis vackra dystopi. Nakenheten i kombination med diodernas genomträngande närvaro gav uttryck för människans ömhudade sårbarhet inför invasiv teknologi. Men samtidigt var Moving in concert sövande i sin runtgående enformighet. I stället för den extas som dervischernas snurrande dans sägs resultera i fick jag till sist kämpa för att hålla mig vaken.

Moving in concert gavs på Dansens Hus den 21-22 februari 2020. Scenografi: Mette Ingvartsen och Minna Tiikkainen. Dansare: Bruno Freire, Elias Girod, Gemma Higginbotham, Dolores Hulan, Jacob Ingram-Dodd, Anni Koskinen, Calixto Neto, Norbert Pape, Manon Sankin. Dramaturgi: Bojana Cvejic. Ljuddesign: Peter Lenaerts. Ljusdesign: Minna Tiikkainen. Kostym: Jennifer Defays. Teknisk chef: Hans Meijer. Koreografassistent: Christine de Smedt. Produktionsassistenter: Manon Haase och Joey Ng.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s