Från utmejslat finlir till brutalistisk dansshow med publikmedverkan och ett inkilat kammarspel därtill ‒ det är ingen hejd på åkturerna i Stockholmsoperans senaste balettprogram, en koreograferad berg- och dalbana med tre existentiella verk av tre av vår tids stora: Jiri Kylián, Mats Ek och Ohad Naharin.
Jiri Kyliáns stämningsmättade Wings of Wax, en koreografi från 1997 som visades första gången på Kungliga Operan 2018 som finalstycke, det var kvällens clou i balettprogrammet Trinity, får nu i stället inleda kvällen. Detta stringenta verk, som till en början döljer sitt svängiga, dansanta inre med ett allvar lika mörkt som en natt i februari, kombinerar neoklassisk balett med dramatisk nerv och jazzig feeling. Den undersköna musiken av Biber, Cage, Glass och Bach flyter fram som en både melankolisk och hoppfull ström tillsammans med pas de deux, solon och ensembledans som sömlöst avlöser varandra, under ett uppochnervänt träd som hänger från scentaket. (Titeln är en referens till mytens Ikaros som flög för nära solen och vars vingar smälte.) De åtta ovanligt exakta dansarna rör sig knivvasst som i mjukt smör, såväl i hövisk pardans i barockton som i slingrande, svängigt showgung med häftiga girar och abrupta riktnings- och tempoändringar. De är enastående samstämda men på samma gång klart urskiljbara individuella personligheter och egentligen borde alla framhävas men Luiza Lopes, en dansare som utvecklats från habil Alice i underlandet (i Christopher Wheeldons koreografi) till en mogen och subtil uttolkare av Kyliáns gåtfulla danskonst, berörde mig särskilt.
Ohad Naharin går också under namnet Mr Gaga, och det har inte med senilitet eller ladyn med samma namn att göra, utan kommer från hans särskilda rörelsemetodik och danslaboratium Gaga som uppmuntrar dansare, och även vanligt folk, att utforska sina kroppar och komma i kontakt med sina grundläggande rörelseinstinkter, förenklat uttryckt. Tekniken verkar förläna dansare världen över en särskild explosivitet, så också Stockholmsoperans dansare. I hans Minus 16 splashar de ut i sällan skådad attack. Detta milt sagt eklektiska verk, sammansatt av så olika musikstilar som traditionell judisk sång, cha cha, Vivaldi och standardlåten Sway with me i rumbatakt, är likaså sammansatt av disparata koreografiska stycken av Naharin. Här återfinns hans kanske mest berömda Echad Mi Yodea, ett laddat dans- och sångnummer utfört på och med stolar i halvcirkel och dansare i hatt och svart kostym. I denna danshappening rivs fjärde väggen och valda, troligen vidtalade, delar av publiken (på premiären bl a Niklas Ek!) bjuds upp till dans på scenen. Detta överraskande skifte i stämning och ton blir till ett slags celebration av dans och livet: ”To Life! (L’Chaim)”. Överraskande har också Mats Eks nya överbord (woman with water) mysteriöst kilats in i här.
I Mats Eks sena koreografier har vardagliga, mycket konkreta, husliga ting och företeelser, som potatis och vedklyvning, en särskild prominens. Kanske har det med ”spätstil” (sen stil) att göra, ett uttryck myntat av den tyske filosofen Theodor Adorno. Det syftar på en särskild sorts reduktion och avskalning till och med avsked, men också gnissel och disharmonier, som kan upptäckas hos konstnärer när de blir äldre. I överbord är det ett alldeles vanligt, men alldeles gräsgrönt bord som står i centrum. Runt, på, under och över detta bord dansar den fenomenala Daria Ivanova, som behärskar såväl modern dramatisk dansteater som neoklassisk balett, i en alldeles orange klänning, det grönas komplementärfärg som ger maximal kontrast. (För övrigt mycket välbehövliga färgklickar i en kväll som mestadels gick i högdramatiskt svart.)
Bord har visserligen tidigare haft centrala placeringar i Eks baletter, men här är blir bordet ifråga närmast en danspartner till Ivanova. Hon uppvaktas också av ett faktotum, en nedtonad roll för virtuosen Dmitry Zagrebin som servar kvinnan med livgivande vatten, som dock till sist verkar ta kål på henne. Dessförinnan har hon också dragit ut en låda ur bordet, som visade sig vara alldeles tom.
Mats Ek har i sin koreografiska gärning länge förebådat de nu så trendiga posthumanistiska teorierna om materialitet. Teorier som utgår från att människan är förbunden med och till och med insnärjd i tingen, och att vi inte nödvändigtvis har den ”privilegierade positionen” i förhållande till dem. Något att fundera över. Likaså över varför Mats Ek prompt ville infoga detta stycke i Naharins Minus 16.
Hur som helst: gå och se Kylian/Ek/Naharin! Ni kommer att bli överraskade. Något man alltför sällan blir på teatern. Tanken får näring, tankar över livet och dansen, som så förunderligt hänger samman, inte bara för dansare.
Kylián/Ek/Naharin ges på Kungliga Operan i Stockholm till och med den 12 mars 2020.
Wings of Wax. Koreografi: Jirí Kylián. Musik: Biber, Cage, Glass, Bach. Scenografi: Michael Simon. Kostym: Joke Visser. Ljus: Michael Simon. Dansare 21/2 2020: Luiza Lopes, Gianmarco Romano, Haruka Sassa, AdiLiJIang Abudureheman, Desislava Stoeva, Julien Keulen, Sarah Jane Medley, Hampus Gauffin.
överbord (woman with water). Koreografi: Mats Ek. Musik: Fläskkvartetten. Scenografi och kostym: Tack till alla verkstäder. Ljus: Ellen Ruge. Dansare 21/2 2020: Daria Ivanova, Dmitry Zagrebin.
Minus 16. Koreografi, scenografi, kostym: Ohad Naharin. Musik: ur Cha-Cha de Amor, traditionell sång, Antonio Vivaldi, sång av Arlen Harold. Ljus: Avi Yona Bueno. Dansare 21/2 2020: Jonatan Davidsson (solo), Moe Nieda, Samuele Ninci (Duett). Kungliga Operans dansare.
Dans och andra konster 