Rejvdans på en sophög kan låta avskräckande men Gisèle Viennes Crowd är snarare en utopi än dystopisk, och man känner sig till en början lika lyckligt hög som dansarna förefaller i detta verk, som tagit publiken på Dansens hus med storm två kvällar i rad. Nu är gästspelet över och ni som inte sett det har missat något. Exakt vad är svårt att säga. En fascinerande dokumentär i dansad form? En utsaga om människans situation i världen av i dag? En glimt från en hemlig plats?
Till en början känner jag mig som en voyeur. Så stark är dokumentärkänslan att det är som att närvara vid ett atutentiskt rejvparty mitt i en skog, i en glänta eller på en sopstation, en avstjälpningsplats. Scenen är full av jord. För en van danspublik är detta inget nytt. Redan 1975 lät Pina Bausch dansarna uträtta hennes vid det här laget klassiska version av Våroffer på ett lager jord, och ibland går tankarna den här kvällen till just ett offer av något slag. Men i Crowd är jorden dessutom uppblandad med sopor av plast, flaskor och engångsglas vilket genast ger en mer prosaisk och vardaglig för att inte säga skitig känsla. Det finns inget ceremoniellt över denna tilldragelse. I alla fall inte till att börja med.
Vi möts av en oerhörd långsamhet som länge behärskar scenen. Den första entrén är hypnotisk. En ung kvinna i en blekgul anorak och paljettglittrande sneakers tar sina första sökande steg i en oändligt långsam slow motion, påminnande om hackande fördröjningar i filmuppspelningar, och närmar sig skogsgläntans mitt. Fler personer tillkommer. Så småningom en hel hög, en hel massa, just en crowd. Totalt 15 unga, och som det ska visa sig, suveräna dansare, som ger intryck av att vara betydligt fler.
Här i gläntan lever de ut även om lustarna ofta är rätt tveksamt trevande. Drogmissbruk antyds. Men det är främst i dansen de når ett slags eufori, långt borta från civilisationen och det välordnade. Det långsamma har övergått i en vild, stackatoartad dans som tillsammans med den övermanannde elektromusiken av blanda andra Peter Rehberg skapar en exalterad känsla också hos åskådaren, men det är en tveeggad känsla. Vi delar också desperationen, förtvivlan hos de utlevande. Är detta en sista dans inför den annalkande katastrofen?
Den oändliga långsamheten och det extatiskt utlevande avlöser varandra som ebb och flod, dansarna bildar en cirkel som tätnar, sedan utvidgas. Församlingen ser ut att åkalla en högre makt för att därefter ligga utslagna på jordlagret. Skitiga, blodiga, aspackade och ledbrutna stödjer de varandra ut från denna festplats i det fördolda. Man får en bestämd känsla av att de kommer att mötas här igen. Men hur länge till är en fråga som väcks. Fler obesvarade frågor kvarstår. Det är det gåtfulla mitt i detta smutsiga och profana verk som ger intryck och stannar kvar. Gåtan existensen.
Crowd på Dansens Hus. Koncept, koreografi och scenografi: Gisèle Vienne. Assisterad av: Anja Röttgerkamp och Nuria Guiu Sagarra. Dansare: Lucas Bassereau, Philip Berlin, Marine Chesnais, Sylvain Decloitre, Sophie Demeyer, Vincent Dupuy, Massimo Fusco, Rehin Hollant, Oskar Landström, Theo LIvesye, Lousie Perming, Katia Petrowick, Jonatha Schatz, Henrietta Wallberg, Tyra Wigg. Kostym: Gisèle Vienne i samarbete med Camille Queval och ensemblen. Ljusansvarig: Arnaud Lavisse. Ljus: Patrick Riou. Ljudansvarig: Stephen O’Malley. Ljudtekniker: Adrien Michel. Dramaturgi: Gisèle Vienne och Denis Cooper. Musik:Peter Rehberg. Teknisk chef: Richard Pierre. Scenansvarig: Antoine Hordé. Musik: Undergroud Resistance, KTL, Vapour Space, DJ Rolando, Drexciya, The marian, Choice, Jeff Mills. Peter Rheberg, Manuel Göttsching, Sun Electric och Global Communication. Foto: Estelle Hanania och Mathilde Darel.
Dans och andra konster 