Det är inte konstigt att koreografen Hofesh Shechter utsetts som ”dansens framtid” ända sedan han vann ett pris i London 2004 för sitt verk Cult. Han gör nämligen verkligen dans. Här får vi till och med se dansare dansa unisont i långa partier, något vi nästan aldrig får uppleva på den samtida dansscenen, annat än med ironiska avsikter. Sedan är det en annan sak om det över huvud taget finns någon framtid. För någon av oss. Shechters senaste verk Grand Finale som ges på Dansens Hus till och med den 15 november är en dystopisk rejvfest med inslag av både folk-, show- och krigsdans i kombination med den speciella stil Shechter utvecklat: organiskt svängande, rytmiskt gungande. Det ser faktiskt ut som Titanic redan kolliderat med isberget när dansarna hävande sig som ett hav svävar fram ur den sorgsvarta scenens ljusdunkla dimmor i en suggestiv böljegångsdans.
En orkester i frack, inspirerad av berättelserna om just Titanics undergång, finns med på scenen som annars utmärks av solida flyttbara kulisser påminnande om svarta granitblock, som ibland rör sig hotfullt rakt emot oss. Vi ser människor i nöd, människor som slåss, desperation, kamp, hela tiden framställt i full koreografisk frihet. Det här är ett verk så långt bort ifrån ”postdans”-trenden man komma kan. Vi ser också människor som tar hand om varandra, släpar på varandra och pas de deux som ser ut som parodier på klassisk balett där dansörer manipulerar dansöser som är som lealösa lik.
”Allt kollapsar men det är nästan som ett firande” har Hofesh Shechter sagt om detta sitt verk och ja, här dansas det på en avgrund och som publik sugs man in i det svarta hål som är scenen, man vill vara med, lockad av rytmen som pulserar i bänkstolen. Undergången blir underskön när orkestern stämmer upp med valsmusik från Glada Änkan och scenen fylls av skimrande såpbubblor. Ingen lycka varar dock i särskilt många minuter. Snart släpas livlösa människor ut från scenen och valsen låter allt mer dissonant.
Efter paus invaggas vi i en falsk trygghet av en skojfrisk orkester med udda instrument, men får en riktig magsugare när undergången åter gör sig påmind och skräller till med ett brak. I andra akten är dansen mer fragmentiserad, splittrad, individuell. Men man samlas och sjunger vid ett lägerbål, det skrålas oroväckande. Dansarna framstår som alltmer desperata med gapande munnar som hade syret tagit slut.
Shechters Grand Finale är både gripande och rolig i en underskön ljusdesign av Tom Visser och mäktig scenografi av Tom Scutt. Den har en oförvägen energi mitt i sin nattsvarta händelseutveckling och man känner sig alls inte hopplös. Man vill fortsätta dansen.
Grand Finale ges på Dansens Hus till och med den 15 november 2019. Koreografi: Hofesh Shechter. Scenografi och kostym: Tom Scutt. Ljusdesigner: Tom Visser. Associate artistic director: Bruno Guillore. Dansare: Robinson Cassarino, Chien-Ming Chang, Frédéric Despierre, Rachel Fallon, Mickaël Frappat, Adam Khazmuradov, Yeji Kim, Attila Ronai, Hannah Shepherd, Juliette Valiero. Musiker: James Adams, Rebekah Allan, Lucy French, Alex Paton, Richard Phillips
Dans och andra konster 