Virtuost. Stravinskijkväll på Kungliga Operan

Stockholmsoperans dansare går just nu från klarhet till klarhet. De är överlag precisa och exakta men här finns också personlighet och panasch. Just när man tänker att ”nej, nu står jag inte ut med fler akrobatiska arabesker” så finns det någon där som tillför det som gör gymnastik till dans: ledighet, elegans och charm. Som Daria Ivanova. Hon var en av kvällens stjärnor i det Stravinskijprogram, med tre baletter av tre diametralt olika koreografer: Preljocaj, Balanchine och Béjart, som just haft premiär på Kungliga Operan. Hon lyckades till och med göra ”varumärket” Balanchine mänskligt. Hon är inte den typiskt svala Balanchineballerinan, hon är mer av en högväxt primadonna med värme och humor, som vågar ta plats och splascha ut. Det ser till och med ut som hon har kul, en bedrift i balett på den här nivån.

I en parafras på ”Après nous, le déluge”, Efter oss syndafloden, ett yttrande som brukar tillskrivas Madame de Pompadour, lär den vördade rysk-amerikansk koreografen George Balanchine ha sagt ”Après moi, le board”, inför sin förestående död. Och mycket riktigt, hans lik hade knappt kallnat förrän det fanns en stiftelse, George Balanchine Foundation, med en styrelse med uppgift att förvalta och skydda arvet efter honom. Och sedan 1987 är Balanchine ett registrerat varumärke: The Balanchine Style® och The Balanchine Technique® som bevakas av The Balanchine Trust med mr B:s ansiktsprofil som logga.

Det som en gång var ett modernistiskt balettprojekt, en pågående konstnärlig process i ständig utveckling som improviserades fram, förvaltas och ”manageras” idag som vilken corporate business som helst. En för vår tid typisk ironi med tanke på att Balanchines baletter med hjälp av federala medel en gång fördes ut på turné i Europa som ett vapen i det pågående kalla kriget, som i hög grad också var kulturellt, för att visa att amerikansk kultur inte bara var materialistisk och anti-intellektuell.

Och trots att Balanchine ständigt ändrade till och med i sina mest emblematiska verk som Apollon och i nu Stockholmsaktuella Agon ska alltså inte bara hans baletter utan också det som kallas hans stil och teknik konserveras (kan man varumärkesskydda ”longer, stronger and bigger”?) i evinnerlig tid, något som står rätt långt ifrån en man som sa: ”I am eating my cake and having it”.

Hans balett Agon är emellertid inte någon söt, kladdig kaka med glasyr, smörkräm eller grädde, det är snarare en uppfriskande glassdessert med syrlig sorbet och mörk choklad. Men hur precis och diamantslipad den än kan tyckas, finns det i denna iscensättning en känsla av lek och skoj som gör den oupphörligt underhållande. Balanchine hade lika utpräglad känsla för show och jazz som för kejserlig rysk balett. Det är kombinationen av skilda världar som tjusar.

Till en blå (Balanchineblå?) fond, och i vanliga men prydliga träningskläder excellerar dansarna i en kubistisk konst som är på samma gång hårt tuktad och lössläppt. En paradox som är ett avancerat nöje att betrakta. Men att uppskatta Balanchines ”draman kring arabesker” är något av en acquired taste, något man lär sig att tycka om precis som att vänja sig vid att dricka vin och kaffe och hälla i sig ostron och svälja en råbiff.

Något som däremot lätt slinker ner är Maurice Béjarts Våroffer. Här är vi snarast nere på Cro Magnon-stadiet. Att denna koreografi från 1959 har åldrats på ett annat sätt än Balanchines Agon från 1957 är uppenbart, till och med när den framförs så fräscht som här. Det är en hel ocean, ett Atlanten mellan de två B:na, Balanchine och Béjart. Hos Béjart är det underliven som ”står” i centrum. Männen trycker fram sina skrev i sin öppningsscen och kvinnorna skrevar med benen i sin.

Oscar Salomonsson i ärtgrönt som en av de unga pojkarna var en otippad men inspirerad casting. Han lyckas föra upp denna kantiga och jordbundna koreografi till en luftigare nivå. Jag lade också märke till Desislava Stoeva, som en av de unga flickorna, som här får fram en fint utmejslad, ömt sensibel känsla som jag inte sett hos henne tidigare.

Det som är radikalt och roligt hos Béjart är att vi slipper se ännu en ung kvinna offras. Emily Slawski, som Den utvalda, är betagande mjuk, kurvig, sensuell och oskyldig, och Dmitry Zagrebin, som Den utvalde, är ett skälvande, darrande, virtuost muskelknippe. De båda förenas i stället i en tribut till kroppen, könet, livet. Béjarts Våroffer passar perfekt för tonåringar. Den borde skickas ut på turné till så kallade särskilt utsatta områden. Den kan få vilken vild ungdom som helst att börja dansa.

Stravinskijs Les Noces, ”Bröllopet”, hade premiär 1923 i Paris i koreografi av Bronislava Nijinska, den mytiske Nijinskys syster. Det var snarare Nijinska och inte Balanchine som var först med att fortsätta Nijinskys experiment med ett nytt slags balett, den som kom att kallas neoklassisk. Men även om Nijinska inom danshistoiren betraktas som en av 1900-talets främsta nydanande koreografer, rekonstrueras inte hennes baletter särskilt ofta. Kanske är de för främmande för vår tids smak. Dans dateras ibland snabbare än andra konstarter. Balett är inte så klassisk som vi tror.

Angelin Preljocajs version från 1989 som fått titeln Noces, ”Bröllop”, har alltså hunnit bli trettio år gammal och mycket har hänt inom dansen sedan dess. Ändå ser den fortfarande modern, samtida ut. Den har inget insmickrande över sig, den är lika kylig som Stravinskijs musik, som ibland förefaller lika främmande som ett japanskt No-drama.

Den rituella stämning som brukar prägla koreografier till detta körverk är inte lika uttalad hos Preljocaj men det obevekliga finns kvar. Här är vi inte med vid själva bröllopsritualen, snarare känns det som att ridån går upp inför en blöt svensexa som redan spårat ur.

Fem män i kostymbyxor, vit skjorta och slips ligger utslagna på scengolvet, men får nytt liv när kvinnorna i klockformade, lätt folkloristiska klänningar gör entré och en pardans utvecklar sig som inbegriper tvära kast, omslingranden, hopp, piruetter och häftiga famntag. Det är något förtvivlat över deras fastklamranden och frånspringanden i en dans som löper amok. Detta passionerade stycke som fick inleda kvällen kombinerar Balanchines precision med Béjarts brutalitet.

Stravinskijs betydelse för balettens utveckling kan inte överskattas och dessa hans tre verk är milstolpar i dansens historia. Koreografierna i Noces/Agon/Våroffer ger en komplex skönhetsupplevelse, som inte väjer för vare sig det råa djuriska eller förfinat sublima.

Noces/Agon/Våroffer. Ges på Kungliga Operan till och med den 19 november. Musik: Igor Stravinskij. Koreografi: Angelin Preljocaj, George Balanchine, Maurice Béjart.