Koreografen Deborah Hay betitlas ständigt med modeorden ”ikon” och ”ikonisk” och faktum är att det är något sakralt över inledningen av det första stycket i 2 x Deborah Hay på Dansens Hus i Stockholm. The man who grew common in wisdom är ett solo i tre akter som Hay skapade åt sig själv 1989 och nu framförs, trettio år senare, av Cullbergs Eva Mohn, som axlar manteln med den äran och gör entré på scen klädd i svepande helvitt och virkad hätta. Till en skrapande ljudkuliss av gnissel, surr och brummanden vrider sig Mohn runt sin egen axel som en rörlig skulptur, som om gnisslet kom från henne. Hon tillber sig själv, välsignar oss i publiken och tar ut betvingande diagonaler i scenrummet. Den upphöjda stämningen bryts när hon rätt vad det är hamnar på golvet och förflyttar sig sittande på stussen. Den ceremoniella koreografin löses upp mer och mer, det är som om dansarens kroppsdelar faller isär, huvudet skakar loss, kroppen förfrämligas men tar sig hoppande ut. Blackout.
I nästa akt klirrar, klonkar och skramlar ljudackompanjemanget och den fenomenala Eva Mohn, nu i svart mössa och helt profana kläder, påminner om en marionett med rasslande poletter i kroppen. Kyrkorummet har omvandlats till kabaré. Skallret går småningom över i skvalpande plask. Är det kroppsvätskorna eller omgivningen som låter? Var går gränsen?
I tredje akten blir det cirkus. Två scenarbetare sätter tonen när de iförda röda näsor bär in kulisser på scenen. Nu är solisten förvandlad till en skrattande ballerinapajas, i yviga volangmanschetter om händer och fötter, som haltande dansar fram ett slags applådtack som aldrig tar slut, till svårbeskrivliga blåsljud, som av ett rytande djur eller en snarkande val. Det som efter ett tag börjat framstå som en påfrestande, koketterande narrspegel, beledsagad av musik från ett positiv som hakat upp sig, går över i en krampaktig ångestgrimas, och slutar i en förvriden och vrålande kropp med tungan hängande ute. Ridå.
Om detta första stycke, präglat av Hays signum som koreograf: stringens och lekfullhet, är ett slags undersökning av kroppen och själen, ande och kött men också individen kontra omgivningen, förväntningar och svar, är nästa stycke, The Match från 2004, ett socialt spel fyra människor emellan som pendlar mellan kontakt och kontaktlöshet. Det är en rätt allvarlig skara som ändå visar fram hela det mänskliga registret av både kropp och ljud: en utsträckt hand, en bortvänd blick, ömhetsbetygelser och aggressioner, kvidanden, gurglanden och famlanden i både takt och otakt. Explosiva eruptioner, små crescendon och paroxysmer, tungomålstalande och groteska poser avlöser varandra. Människans repertoar av uttryck är bred men framstår här ofta som viljelös, styrd, desperat, dömd.
Deborah Hay ger oss en ständig förvandling av det som sker eller det som synes ske på scenen. Vi är i säkra händer men vet aldrig riktigt vad som är för händer. Hays växlingsrika och mångfacetterade genius i kombination med Cullbergs besjälade rörelsekonstnärer inger pirrande förväntningar inför hennes nya verk för kompaniet, Anytime now, med premiär 2020.
2 x Deborah Hay ges på Dansens Hus lilla scen till och med den 10 oktober 2019. The man who grew common in wisdom. Koreografi: Deborah Hay. Dansare: Eva Mohn. Musik: Ellen Fullman. Originalkostym: Susan Norwood. Kostym: LiLaRo Skrädderikompaniet. Coach: Chrysa Parkinson, Jeanine Durning, Ros Warby. The Match. Koreografi: Deborah Hay. Ursprunglig ljusdesign: Jennifer Tipton. Bearbetad ljusdesign: Ivan Wahren. Kostym: Marita Tjärnström. Repetitionsledare: Lisa Drake. Dansare: Adam Schütt, Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska, Anand Bolder, Eleanor Campbell.
Dans och andra konster 