Långt borta från Riverdance

På Eurovision Song Contest 1994 i Dublin tog i mellanakten den närmast avsomnade irländska steppdansen publiken med storm och Riverdance, ett nytt internationellt spektakulärt showkoncept med kolsyrerök och keltisk mystik föddes, och följdes i sin tur upp med ännu mer påkostade shower som Lord of the Dance, som gjorde stjärnan Michael Flatley, före detta rörmokare, till världens högst betalde dansare. Flatley, som lämnade Riverdance efter ett kontraktsbråk, ersattes av Colin Dunne, en virtuos steppdansare från Birmingham, med irländska föräldrar. (Flatley hade i sin tur växt upp i USA i en utvandrad irländsk familj.)
COLIN DUNNE2

Lika avlägsnad som Riverdance var från irländska steppens ursprung är Colin Dunnes senaste show på Dansens Hus, vid namn Concert, avlägsen från Riverdance. Vi får följa med in i hans dansverkstad, med ett gammalt piano, raspiga skiv- och kassettbandspelare samt plywoodskivor att dansa på, där han för en fiktiv dialog med den 1988 avlidne irländske musikern Tommi Potts, med ikonstatus inom irländska musikerkretsar. Enligt programbladet kombinerade Potts tradition och nyskapande med influenser från skilda håll: Bach, Chopin och Loszt. Han skapade musik långt bort från dansen, som den irländska folkmusiken annars var i symbios med. Endast en skiva spelade Potts in och han spelade nästan aldrig offentligt.
COLIN DUNNE3

Potts således närmast hemliga musik påverkar även Dunnes föreställning åt det förborgade hållet till, trots att Dunne har en närmast sympatisk, ”trevlig” scenpersona. Han inleder med ett direkt publiktilltal och berättar om Potts musik som undflyende, skör, kärv. Undflyende är ett ord som kan karaktärisera också Dunnes Concert. Den är själva antitesen till Riverdance med sitt intima och improviserade anslag, med långa inaktiva pauser mellan dansinslagen som först framförs barfota, utan den hörbara rytm som väl annars är det mest lockande och attraherande med den här formen för dans. Så småningom tar Dunne på sig dansskorna och vi undfägnas med den ekvilibristik han gjort sig känd för.

Jag förstår att Dunne, som efter sin stjärnstatus i Riverdance-föreställningarna sökt sig åt ett annat håll med akademiska studier i samtida dans och nu själv är föreläsare och handledare i ämnet, vill söka sig både bakåt och framåt för att utveckla sitt konstnärskap. I den här föreställningen känns det som att vara med i själva undersökningen, men resultatet verkar låta vänta på sig.

Colin Dunne Concert på Dansens Hus, oktober 2019. En föreställning av Colin Dunne i samarbete med Sinéad Rushe och Mel Mercier. Koreografi och dansare: Colin Dunne. Regi: Sinéad Rushe. Ljuddesign: Mel Mercier. Ljusdesign: Golin Grenfell. Filmdesign: Jeffrey Weeter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s