Nu är det höstfestival i Paris; den stora teater- och dansstaden bjuder redan, även om det verkar som säsongen numera börjar på allvar först i oktober, på ett överväldigande scenutbud. Theatre de la Villes danssäsong öppnade fredagen den 14 september på sin filialscen Les Abbesses i Montmartre med Danse Élargie, på svenska ungefär ”Utvidgad dans”, som bestod av sju olika koreografier, av lika många koreografer från Frankrike, England, Italien och Belgien, på vardera 10 minuter. En egentligen idealisk längd tycker jag, som gärna instämmer i den moderna danspionjären Doris Humphreys åsikt att ”all dances are too long”.
Havet, det vi människovarelser sägs komma ifrån och som är spelplats för så många mänskliga tragedier och miljökatastrofer , figurerade prominent i två av styckena. Vågorna dånade i Emmanuel Tussores Sirènes som blandade video, fotografi, installation och performance. ”Utvidgat” var ordet och hans film, som dock inte innehöll något man kan kalla dans, var ömsom gåtfullt vacker, ömsom mångbottnat olycksbådande med människor som en och en vadade ut i de stora havsvågorna i riktning mot ett spökskepp i fjärran, för att sedan uppslukas av havet. En sinnebild för världens tillstånd och människans situation?
Hip hop blandat med teater är kanske inte helt ovanligt. Som svensk är det lätt att associera till Fredrik Benke Rydmans streetversioner av de klassiska balettsagorna. Kwame Asafo-Adjeis prisbelönta och mörka för att inte säga nattsvarta Family Honour var inte hämtad från någon sagovärld utan var inspirerat av hans egen familjebakgrund. Innan jag tog till mig den informationen i programbladet trodde jag det jag bevittnade var en fängelsescen, men det är ju förvisso en klassisk metafor för familjen inom teater, konst och litteratur. Inte heller i detta stycke dansades det mer än högst tillfälligt, men då blixtrade det till av spänning och energi på scenen.
Den mest originella upptakten för kvällen stod Plubel av Clémentine Vanlerberghe och Fabritia D’Intino för. Som fyra sjöjungfrur med nederdelen under havsytan, dvs. scenen, och med sina nakna ryggar vända mot publiken utförde dansarna en koreografi bestående av endast armrörelser. Min association hade troligen sitt ursprung i den tidigare havsfilmen för det visade sig att vad man här ville framställa inte alls var något marint eller vidunderligt, utan i stället en undersökning av den kvinnliga balettkårens perfektion respektive dess motsats, när samstämmigheten uteblir. Något jag aldrig kunnat ana mig till utan programhäftets förklarande text, som jag faktiskt hellre varit utan.
En särskild hip hop-stil är b-boying som i sin franska version är utpräglat kattlik i sina rörelsekvaliteter, på samma gång mjukt flytande och distinkt precis. Stycket Apaches av Saïdo Lehlous ville framhäva just den här tekniken och därtill kunde höras olika inspelade yttranden som t ex ”Style is the answer to everything”. Tyvärr fick man se lite väl lite av just dansstilen då de fjorton medverkande dansarnas rörelser mest bestod av poser, gående och coola, väldigt coola, attityder. Men det är kanske det som stil, i det här fallet, handlar om?
Pietro Marullo lyckades i Wrecklist of Extinct Species åstadkomma något riktigt skrämmande av något så milt och menlöst som en kudde. Men i gigantiskt format och svartare än svart kan ett sådant vanligtvis med vänlig mjukhet förknippat föremål besitta oanad ondska. Här spydde det först ut för att därpå sluka de stackars handfallna människorna. Det var både skräckromantiskt vackert och riktigt hemskt att skåda.
Trots att Frankrike i många avseenden fortfarande är artighetens land är publiken inte nådig mot det man inte gillar. Burop hördes för kvällens andra havsanknytna verk Mur/Mer (sic) av Elsa Chêne. Här var havet helt stilla, inhöljt i ett grått dis och reste sig som en mur framför ett antal människor som oberoende av varandra anlände till stranden, och satte eller lade sig att stirra ut i fjärran. Havet inte bara förenar utan skiljer oss också åt. Även i detta verk var det vi vanligtvis menar med dans frånvarande; scenartisterna förhöll sig lika orörliga som solbadare på en plage.
Så till sist i kvällens clou fick vi med Queen Blood av Ousmane Sy se sju kvinnliga house-dansare ge järnet i en uppvisning av hip hopens feminina gester, rytmer och rörelser, vilket var lika välkommet som välbehövligt.
I övrigt förefaller det som att ”utvidgad dans” denna kväll var lika med ”allt utom dans”.
Théâtre de la ville på Les Abbesses, 14 och 15 september 2019. Visas på Sadlers Wells i London 11 och 12 oktober 2019.
Dans och andra konster 