Balettakademien 2019

Lika märkligt som det är att Kungliga Operan, Cullbergbaletten, Göteborgsoperan och Norrdans nästan inte har några svenska dansare (det vill säga dansare utbildade i Sverige) i sina ensembler, lika märkligt är det att Balettakademiens avgångsklass 2019 förefaller lika vit som Snövit vad gäller hudfärg, och att av 21 dansare är endast två män. Lika globalt föränderlig som världen är i det ena avseendet, lika stillastående verkar den vara i det andra. Nu är det som det är och Balettakademiens elevföreställning är som den är, en genre i sig själv. Men årets upplaga Aim är sömlöst snygg, professionellt producerad och sofistikerad ljussatt, med driv och patos från hungriga nya dansare, redo att ta sig an utmaningar. Man får hoppas att de får det på andra håll än i Sveriges kompanier som tydligen förhåller sig kyliga till inhemska dansare.

Programmet öppnar med ett slags Tinderbalett, vid namn Swipe right i koreografi av Roger Lybeck med hela ensemblen, som framför stycket expressivt och med precision till låten med samma namn, med en text som låter som något ur en självhjälpsbok. Dansarnas ungdom betonas vilket känns relevant och äkta. Nästa stycke är Peter Svenzons tråkigt betitlade No title som alltså inte ger någon vägledning till vad det handlar om. Det hela är kryptiskt, kanske handlar det om ett trauma, en existentiell vånda, med en berättelse som talas fram av dansarna. Jag uppfattar fraser som ”I was six years old” och ”blood everywhere” (allt är på engelska denna kväll och lika bra det eftersom dansarna väl måste söka sig ut i världen). Koreografins ryckningar, skakningar, spasmer och fall mot golvet ger en bra grund inför framtida arbete med samtida koreografer.

Present Affection av Ambra Succi är en snyggt framförd sensuell (om kärleken till sig själv och dansen) balettakademisk popkoreografi med kolsyrerök, rött stråklastarljus och stroboskop till ”Love on Fire” med Black Coffee. Marie Carrascos Dream baby dream är ett formsäkert utformat stycke om flickor, i ”sportklänningar”, som tävlar, leker, marscherar, hoppar och prövar sina vingar till spirituellt musikval av så olika slag som Yo-Yo Ma på cello och Elvis Presleys ”Melody”. Den avslutande Let Me Go av Lukas McFarlane utnyttjar lika skickligt som Roger Lybecks Swipe right möjligheterna till varierad gruppkoreografi med en så pass stor ensemble som 21 dansare.

Den amerikanska danspionjären Doris Humphrey (1895-1958) fällde en gång det berömda yttrandet ”All dances are too long” vilket ofta besannas men inte denna kväll. De föredömligt korta koreografierna i kombination med känslan av att dansarna kan mer än de fick visa denna kväll var en positiv upplevelse.

Aim. Balettakademiens slutproduktion 2019. Ges på Dansens Hus 24 maj till 1 juni. Koreografi: Mari Carrasco, Ambra Succi, Lukas McFarlane, Peter Svenzon, Roger Lybeck. Ljusdesign: Palle Palmé. Rektor och konstnärlig ledare: Jan Åström.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s