Franz Kafkas Processen har lika många uttolkare som Bibeln. På bara de snart hundra år som gått sedan den publicerades 1925, ett år efter Kafkas död och mot hans sista vilja, har den blivit klassikern med stort K. I en artikel publicerad samma dag, 17 maj, som Kungliga Operan har premiär på Processen som balett menar författaren Jerker Virdborg att Kafka är ett av 1900-talets viktigaste författarskap. Och få författare har gett upphov till ett eget adjektiv: kafkaartad eller kafkaisk (efter engelskans kafkaesque). Det har dessutom visat sig mycket användbart, kanske än mer i vår tid med accelererande fake news, blåljugande makthavare och regimer som kallblodigt mördar sina fredliga kritiker.
Den labyrintiska mardröm som koreografen Jiří Bubeníĉek, scenografen Otto Bubeníĉek (de är tvillingbröder) och kostymören Nadina Cojocaru har skapat är oväntat uppsluppen och ja, full av energi och erotik, en dance macabre som är paradoxalt livgivande. Inledningen med vad som jag associerar till tre gigantiska insekter (eller är det tre häxor som i Macbeth? Enligt programhäftet är det Kafkas mor och systrar) iklädda otäckt rasslande silverfolie, och med rörelser som påminner om afrikansk shamanism, har det rätta mardrömslika anslaget där en intet ont anande Josef K/Kafka häktas av två sadistiska män, scenen har drag av en S/M-våldtäkt, ”utan att han hade gjort något ont”.
Processen dansas verkligen fram. Handlingen är ingen ursäktande transportsträcka för klassicerande bravurnummer utan Jiří Bubeníĉeks moderna balettkoreografi är integrerad i händelseutvecklingen och för den dystopiska historien framåt. Stilen är närmast akrobatisk med svepande, ofta upp och nervända dansare som virvlar runt på scenen och omkring varandra. Det är svängigt och burleskt centraleuropeiskt, placerat i ett mörkt Prag (långt före vår tids pastellfärgade hårdrestaurering) som är bröderna Bubeníĉeks hemstad i lika hög grad som Kafkas; de är till och med födda i samma kvarter och har gått samma gator som denne.
Deras Processen är ett allkonstverk, med en kaskad av idéer, musik hämtad från olika håll från Schnittke och Pärt till judisk folkmusik med härlig skevt blås och inte minst den finska skrikkören Mieskuoro Huutajat som är en fullträff som rannsakare, men känns ändå sammanhållet och nästan oupphörligt uppslukande. Dansarna verkar helt hemma i denna besynnerliga värld, allt utfördes med en häpnadsväckande säkerhet på premiärkvällen. Arsen Mehrabyan som Josef K. har ett gripande allvar i sin tolkning, Desislava Stoeva gör en hård och kall fröken Bürstner, Madeline Woo ett komiskt porträtt av en saftig hyresvärdinna och Daria Ivanova är en lyriskt men falskt förförisk vaktmästarfru, Pascal Jansson skrämmer med brutal närvaro, Jérôme Marchand överträffar sig själv i sitt porträtt av den fåfänge domstolsmålaren Titorelli. Men hela ensemblen gör ett styvt jobb. Inget verkar numera lämnas åt slumpen på Operan (utom applådtacket som var bedrövligt rörigt som vanligt).
Den kärlekslängtan och de sexuella fantasier som präglar Kafkas Processen har förtjänstfullt lyfts fram i Bubeníĉeks tolkning som också bär på en omisskännlig kärlek till författaren Franz Kafka. Han får också vara med som ett slags autofiktivt inslag i andra akten där en brevväxling med fadern är hjärtskärande avslöjande. Det mest oväntade är att man fylls av ömhet och en varm medkänsla av denna vackra och naivistiskt kolorerade mardrömskväll.
Processen. Koreografi: Jiří Bubeníĉek. Musik: Alfred Schnittke, Wim Henderickx, Hans Eisler/Heiner Goebbels, Arvo Pärt, Alva Noto (Ryuichi Sakamoto/Carsten Nicolai), Elliot Sharp, Walter Fähndrich, Anton Arensky, Caroline Shaw, Petri Sirviö, Wim Merten. Traditionella judisk folksånger. Scenografi: Otto Bubeníĉek. Kostym & Mask: Nadina Cojocaru. Ljus: Jaka Ŝimenc. Medverkande: Kungliga baletten. Kungliga hovkapellet. Skrikkören Mieskuoro Huutajat. Balettchef: Nicolas Le Riche.
Dans och andra konster 