Ända sedan jag började se dansföreställningar i mitten på 1970-talet har koreografer intresserat sig för sin egen skapande process. Det kanske ligger i alla utövande konstnärers natur, men det brukar inte resultera i verkligt bra konst om det inte omgestaltas i mer allmängiltiga termer, intressanta för publiken/läsarna. Om man ska hålla ribban hög, och varför inte: tänk Proust, Joyce eller Knausgård, Salvador Dali och David Hockney, Martha Graham och Trajal Harell (jag plockar fritt i högen) som tagit sig själva och sitt liv som föremål för konst, så har de lyckats omvandla sina erfarenheter och fantasier så att de blir till en inre resa också för betraktaren/läsaren. De har skapat ett parallellt universum att ta del av, men vi behöver inte vara med om själva skaparvåndan, som ju ändå är rätt banal. Till och med en så egocentrisk konstnär som Marie Louise Ekman presenterar oss för det färdiga resultatet, bland annat bajskorvar (hennes egna?) men vi behöver inte vara med om den föregående krystande processen.
Numera är konstnärligt självtänk till och med institutionaliserat i och med akademins och högskolornas ”appropriering” av konstnärligt skapande. Ett exempel är magisterprogram i konstnärlig självreflektion som ger ”metoder att performativt analysera och fördjupa den egna skapelseprocessen” på Stockholms dramatiska högskola. Inom Dans- och cirkushögskolans doktorandprogram ”i utförande och medierad praxis med specialiseringar i koreografi” presenterar nu Eleanor Bauer, som tidigare gästat Dansens Hus med sin underhållande performance (BIG GIRLS DO BIG THINGS), föreställningen A lot of moving parts som troligen kan betraktas som en praktisk del av hennes avhandlingsarbete där hon tagit sig an en gigantisk frågeställning (som man inte kan låta bli att fundera över om den inte borde begränsats), inte helt lätt att återge. Det handlar bland annat om dans som språk och tankeverksamhet men också om dans kontra det skrivna språket, här är en beskrivning från Bauer: ”the general project … is to open up a contemplation of both the autonomy and relationship between dancing and writing, towards new potentials for both, and ultimately, new potentials for their way of meeting in choreographic practice.”
Föreställningen, liksom texten i de båda tryckta bokhäftena som man tilldelas som publik, påminner om en stream of consciousness, en medvetandeström. Projicerat i fonden, i det mycket mörka scenrummet där man till en början knappt hörbart kan förnimma viskande röster, rinner en massiv text fram där jag uppfattar ord som fantasy, forceful, wonder, thinking, bubbles som senare verkar bli mer akademisk med ord som discourse och linear och till sist struktureras i kortare rader likt poesi, för att försvinna mer och mer tills det sista ordet listen bleknar bort. Under tiden har viskandet blivit till talsång och en varelse har börjat slingra och åla sig fram från salongens bakre del, vilket jag blir varse när jag i mörkret hajar till när jag plötsligt känner och sedan ser en fot som nuddar vid mitt lår. Det är Eleanor Bauer som långsamt, och liksom den tidigare texten, rinner fram men nu nerför publikgradängerna till scenen. Här vidtar sedan en mer konventionell scenframställning i så måtto att vi nu har artisten på scenen, men vad gäller innehåll är det fortfarande ett slags tanke- och dansströmmar, som hoppar från ämne till ämne i både tal och rörelser. Bauers rörelsematerial är i denna show inte så intressant, och är kanske inte avsett att vara det, och inte det hon har att säga heller. Är det därför hon delvis döljer det sagda genom att spela munspel samtidigt som hon talar, på en förinspelad video som spelas upp i fonden?
Min upplevelse kan närmast beskrivas som intellektuell klaustrofobi, som jag också verkar dela med upphovspersonen; vid ett tillfälle refererar hon till sin egen skapelse som ”this mess”. Det är ett tillstånd som dock försvinner i samma ögonblick som Eleanor Bauer äntligen blir en performer. Och vad är räddningsplankan? Stravinskijs Våroffer! Le Sacre! Sedan jag började blogga om dans i mars 2015 har jag hunnit recensera fyra olika dansversioner, varav tre helt nya, till denna sedan 1913 allestädes närvarande musik. Här får de brottstycken som spelas upp närmast chockverkan. Det framstår som ett gudomligt ingripande, som räddar hela föreställningen. Och här känner man att man faktiskt ser Eleanor Bauer, självet framträder, men i konstnärlig gestaltning. Visserligen lånad från Xavier Le Roy (molekylärbiologen som omskapade sig själv till koreograf och gjort ett berömt verk där han imaginärt dirigerar Våroffer) som instuderat sin version med Bauer. Hon är som hon själv säger en kopia av en kopia av en kopia. Men ibland är kopian bättre än originalet (i den mån det finns något). Bauer är elektrifierande i sin utvidgade tolkning av ”Le Roys Våroffer” och på en dansscen är det mer värt än alla verbala och ”filosofiska” utläggningar i världen.
A lot of moving parts. Koncept, koreografi, text och dansare: Eleanor Bauer. Kostym: Sofie Durnez, Eleanor Bauer, Effie Bowen. Scenografi: Sofie Durnez, Eleanor Bauer. Ljussamarbete: Jonatan Winbo. Musik: Eleanor Bauer and WATT. Produktion: GoodMove vzw.
Dans och andra konster 