En av de få branscher som gick som smort i depressionens USA på 1930-talet var underhållningsindustrin, särskilt Hollywood. Den erbjöd ju flykt från den krassa verkligheten. En av dem som var mästare på att iscensätta hallicunatoriskt eskapistiska fotomontage där balettflickor sprattlade symmetriskt i dubbelexponerade, kalejdoskopiska nummer var koreografen Busby Berkeley. Hans specialitet var att placera kameran ovanför precisionsdansarna och låta deras ben öppna och sluta sig som blommor. Mitt i hans industriella effektivitet fanns ett slags luxuös galenskap som kanske hade en nervlugnande och ångestdämpande effekt på den tidens ekonomiskt hårt ansatta publik. Berkeley hade en bakgrund som drillare av militära parader. Någon som också är bra på att drilla dansare och använda dem i närmast maskinell massverkan är Alexander Ekman som i sin senaste kreation (man tvekar att använda ordet balett) med titeln Eskapist, vill erbjuda oss en time out.
Ekman bedårade för några år sedan Stockholmsoperans publik med Midsommarnattsdröm där han i nationalromantisk anda lät dansarna bolla med hö och hoppa säck till allmänt jubel. Han framställde också det nordiska vemodet med tillhörande supande. Eskapist börjar med en mera soignerad fylla. Ett middagsbord höjer sig från orkesterdiket där ett salongsberusat sällskap i en prolog slår an tonen för kvällens tablåer. (Ekmans specialitet är just levande tablåer.) Tillsammans med kompositören Mikael Karlsson och kostymören Henrik Vibskov skapar han suggestiva bilder som talar till vårt kollektiva undermedvetna. Efter långa förtexter, precis som på bio, är den första rökfyllda scenbilden ett slags fängelsescen. Hela ensemblen har i alla fall fångrandiga kläder i svart och vitt men det är ett exklusivt fängelse, fångvaktaren har piccolomössa, ränderna går på tvären och det ser ut som Chanel ritat fångdräkterna, men det är Vibskov, som är lika mycket modeskapare som kostymör. Ofta känns det faktiskt under kvällens lopp som om man sitter vid en catwalk, en rörlig catwalk som ständigt höjs och sänks. I stället för den rörliga filmkameran, som i Hollywood, görs flitigt bruk av det scenmaskineri som Operans gamla scen trots allt förfogar över.
En återkommande figur i Ekmans konceptbaletter är den exekutiva, paranta kvinnan som går omkring med viktig air och höga klackar. Här är hon utstyrd i en gigantisk bollfransprydd röd sombrero som ser ut att vara gjord i samma material som Operans sammetsbänkar. Andra igenkännbara inslag är tåspetsnummer med de sträckta fötterna i fokus (Ekman verkar lika tåskofetischistisk som Balanchine) och den nästan nakna balettkåren (endast iförd hudfärgade korta trikåer) som i effektfulla ensemblenummer ger oss cheap thrills. Ett ovanligt inkännande koreograferat moment är ett klassiskt pas de deux utsökt framfört av Haruka Sassa och AdiLiJang Abudureheman, iförda moderiktig svart tyll, till sublimt cellospel av Erik Wahlgren.
På samma sätt som Busby Berkeleys kitschiga parader och masscener inte hade något samband med filmernas handling i övrigt känns Eskapists ramhandling, som symptomatiskt kallas ”Dötid” och där den komiskt begåvade Oscar Samuelsson, Ekmans alter ego, utför vardagsbestyr som tandborstning och badkarsbadande, frikopplad från ”balettnumren”, som ibland drar åt studentspex, ibland åt Crazy Horse-estetik från nattklubben med samma namn. Ekman erbjuder oss populär masskommunikativ underhållning med viss kulturell fernissa men den är så eskapistisk att den flyr från sig själv. Den tränger inte under ytan. Publiken älskar det.
Eskapist på Kungliga Operan, Stockholm. Koreografi, scenografi, ljus och film: Alexander Ekman. Musik: Mikael Karlsson. Kostym och mask: Henrik Vibskov. Dramaturg: Carina Nildalen. Ljud: Lars-Göran Ehn. Eskapisten: Oscar Salomonsson. Du och jag: Emily Slawski, Anton Valdbauer. Konhuvuden: Daria Ivanova, Sarha Jane Medley. Träddrottningen: Jonna Savioja. Klassisk duett: Haruka Sassa, AdiLiJiang Abudureheman. Röd hattkvinnan: Alina Lagoas. Seniora eskapister: Joakim Adeberg, Jérôme Marchand, Anton Valdbauer, Mayumi Yamaguchi. Cellist: Erik Wahlgren. Kungliga baletten.
Dans och andra konster 