Först trodde jag att det var ett korrfel i programbladet till Les Ballets C de la B:s nya gästspel Requiem pour L. Det står att vi ska få möta ”en smältdegel av afrikanska rytmer, jazz och opera … tillsammans med de dokumentära bilderna av en kvinna som bokstavligt talat dör framför våra ögon”. Det var ordet bokstavligt jag inte trodde kunde vara sant men på en stor filmduk längst bak i scenens fond rullar en film på en kvinna, kallad L, som ligger på sin dödsbädd, mestadels med slutna ögon. Då och då tittar hon upp, ser ledsen och lite lidande ut, men till stora delar verkar hon lugn, om än mycket trött. Framför filmduken är scenen täckt av vad som ser ut som trappsteg i olika storlekar, som vid närmare betraktande påminner om likkistor, några smyckade med stenar likt judiska gravar.
L och hennes famlj har stöttat projektet så det har gått moraliskt riktigt till, ändock känner jag mig till en början illa till mods av denna realism. (Vad är nästa kick på den samtida dansscenen? Blir det döende i realtid som på sociala medier?). Men jag måste medge att kvällen utvecklar sig till en glädjens kväll, och Mozart har väl aldrig svängt så här, i alla fall inte av afrikanska trummor. För det är Mozarts rekviem som står i centrum för denna dödsscen, eller dödsdans om man så vill. Totalt fjorton musiker och dansare från olika länder, många afrikanska, gör sin version av detta klassiska verk och broderar ut Mozart i jazzig och rituell rytm. Det är vackert, varierat, ståtligt, skönt.
Det är just växelspelet som man som publik ägnar sig åt, ömsom betraktar man kvinnan som till största delen ligger blick stilla och blundar, ömsom musikerna/dansarna och tillsammans ger det detta rekviem dess förhöjda och starka verkan. Ibland tänker man att nu har dödsögonblicket inträffat men så slår kvinnan upp sina ögon och man hajar till. (Någon av de skuggor som flimrar förbi i filmen runt dödsbädden kunde väl gett den uttorkade kvinnan ett glas vatten, eller baddat henne, men sådant är kanske bortredigerat, för helt bokstavligt autentisk är troligen filmen inte.) I den afrikanska traditionen skils inte musik och dans åt som vanligen i Europa, utan en musiker dansar och tvärtom, och det ger ett särskilt lyft åt föreställningen, även om jag tycker att dansen kunde fått vara mer framträdande, för i dess små glimtar är den lysande, liksom de underbara sångrösterna som är som balsam för själen. Döden kanske inte är så farlig ändå.
Foto: Chris van der Burgh.
Les Ballets C de la B: Requiem Pour L. Av: Fabrizio Cassol, Alain Platel. Regi: Alain Platel. Dirigent: Rodriguez Vangama. Av och med: Rodriguez Vangama, Boule Mpanaya, Fredy Massamba, Russell Tshiebua, Nobulumko Mngxekeza, Owen Metsileng, Stephen Diaz/Rodrigo Ferreira, Joao Barradas/Charles Kieny, Kojack Kossakamvwe, Niels Van Heertum, Bouton Kalanda, Erick Ngoya, Silva Makengo, Michel Seba. Dramaturgi: Hildegard De Vuyst. Video: Simon Van Rompay. Kamera: Natan Rosseel.
Dans och andra konster 