Yuval Noah Hararis bästsäljare Sapiens som dans: pärlor för apor.

Det hör inte till vanligheterna att samtida dans utgår från litterära förebilder, och allra minst bästsäljande facklitteratur. Yuval Noah Hararis succébok Sapiens: En kort historik över mänskligheten, som utkom 2012, på svenska 2014, och väckt sensation världen över, har lockat den kanadensiska koreografen Mélanie Demers att iscensätta en föreställning om det hon kallar ”det sorgliga djuret människan”. Och visst, när man läser Hararis exposé över den ”oförbätterliga seriemördaren homo sapiens” (enligt en teori begick vårt släkte folkmord på neandertalarna som visserligen hade större hjärna och muskler, men som kanske var snällare och hade mindre planeringsförmåga) blir man rätt dyster till sinnes över mänsklighetens såväl historia som framtid. Oavsett klimatförändringar verkar vi dömda till undergång.
AnimalTriste 2
Ett av alla de fascinerande fakta Hararis berättar om i sin bok är fynden av pärlor av elfenben som påträffats i 30 000 år gamla gravar från en jägare-samlarkultur i nuvarande Ryssland. Två barnskelett var täckta av 10 000 elfenbenspärlor, som man räknat ut måste ha tagit tre år, eller mer specifikt utgjort 7 500 timmars kvalificerat arbete, av en erfaren hantverkare, att framställa. Det visar att redan så tidigt i historien var Sapiens förmåga till kultur, myter, politik och symboler utvecklad. Pärlorna har Mélanie Demers också fascinerats av. I den bedövande vackra öppningsscenen i hennes koreografi Animal Triste ser vi fyra nakna människor i gryningsljus (eller är det skymning efter dagens samlande-jagande?) sittande vid kanten av en spegelblank yta, som av vatten, i färd med att vira långa band av pärlor runt halsen.

Men just den nuvarande människoapans sagoberättande och sociala förmåga som Harari menar är förklaringen till vårt världsherravälde, är inte något som utvecklas vidare i Animal Triste. I detta scenverk är det människans mera djuriska, aggressiva och sexuella drifter som betonas. Vi får se Homo Sapiens första stapplande försök i upprätt läge. Dessa apor i pärlor försöker valhänt förflytta sig och befria sig från den form de stöpts i. Några framsteg gör de, deras rörelsemönster utvecklas och varieras, men i mycket gör de även i fortsättningen mest som djur; det rycker i deras kroppar av dominans, tvång, underkastelse, juckanden och masturbation.

Djuret människan är trots allt oerhört påhittigt, vilket verkar bortglömt i Animal Triste, bortsett från de fragmentariska citat från kulturen som virvlar förbi: Abbas Dancing Queen, Shakespeares sonetter, Marilyn Monroes Happy Birthday, Mr President med mera. Visserligen ligger mycket av konsten i konst i förmågan att välja bort men Mélanie Demers och hennes dansare har inte alls nappat på de möjligheter som står till buds av homo sapiens alla skrämmande och beundransvärda motsägelser och fantasier. Det blev en ganska enahanda föreställning, ja det var just ”animale triste” till en tung elektronisk ljudmatta, som visserligen var suggestiv men sövande.
Animal Triste på Dansens Hus. Koregorafi: Mélanie Demers och dansarna. Dansare: Marc Boivin, Brianna Lombardo, Riley Sims, James Gnam. Ljusdesign: Alexandre Pilon-Guay. Kostym: Mélanie Demers och dansarna. Ljuddesign: Antoine Berthiaume. Musik: Jacques Poulin-Denis. Foto: Matheiu Doyon.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s