För ovanlighetens skull blev det inte stående ovationer på Dansens hus, som det nästan alltid annars är, för Cullbergbalettens senaste produktion On the cusp (kan ungefär översättas med ”på gränsen till” eller ”mellan” något). Det är en föreställning som marknadsförs som en samling porträtt av de enskilda dansarna. Vi ska få se vilka människorna i gruppen är, vilka de är ”privat” och hur det formar ”scenkaraktärerna”. Jag hade sett fram emot detta eftersom samtida dansare i dag ofta är rätt anonymiserade, det är de ”innovativa” koreografernas tidevarv, men dansarna kändes lika distanserade och lika urbant coola vid föreställningens slut, och lika främmande faktiskt, som i koreografins inledande hopprepssekvens . Apropå grupp är det svårt att uppfatta Cullbergbaletten som en. Dansarna verkar bytas ut lika ofta som koreograferna.
Den här gången är det österrikiske Ian Kaler som står för ”koreografisk inramning och regi” som det formuleras i programbladet. Och det är en träffande beskrivning eftersom själva koreografin mer förefaller som en ram som dansarna improviserat fram föreställningen utifrån. Det är kanske så dansarnas personligheter är tänkta att komma fram, men till det är danssekvenserna, som drar åt sporter och streetstilar, alltför lika varandra. En stor vägg eller mur är rest nära scenkanten som bland annat kan sägas symbolisera gränsen mellan barn och vuxen, ”on the cusp”, i tonåren. En viss skolgårdsatmosfär infinner sig nämligen ofta i detta verk. Klätterväggen, som är en viktig del av koreografin, ger existentiella och sociala ingångar till dansen och här finns en del att associera kring för betraktaren, även om vi sett klättring på väggar ett antal gånger förut i danssammanhang.
Varför samtida dans så ofta är influerad av streetdans, kroppsterapier, idrott, akrobatik och gymnastik, och i det här fallet klättring, och framförs i träningskläder är kanske inte bara för att det är tekniker som dansare numera helst tränar utan för att man på det sättet vill bort från det teatrala, som verkar ha blivit ett fult ord, och barriären mellan scen och salong. Men är det också för att sport och idrott har en högre status än dans, samtidigt som det kan uppfattas som mer demokratiskt och mindre ”elitistiskt” ?
Även om Cullbergbaletten anlitar olika koreografer finns det återkommande element, närmast en husstil i dansverken, som till exempel långa orörliga sekvenser som av väntan, men på vad? On the cusps sista del är till största delen en tablå bestående av olika dramatiska poser med insprängda katatoniska rörelsemönster. Här är vi på gränsen till det psykotiska.
Bortsett från musiken, ”queera ljudrum” som musikens skapare Planningtorock beskriver den, som är uppfriskande, originell och störande på ett positiv sätt, uppfattar jag verket som kallt. Tack och lov för barnen som finns projicerade på en stor bildskärm. Från dem strömmar värme in i kylan på scenen.
Foto: Märta Thisner.
Dansare: Adam Schütt, Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska, Anand Bolder, Camille Prieux, Corinne Mustonen, Daniel Sjökvist, Eleanor Campbell, Gesine Moog, Giacomo Citton, Katie Jacobson, Mohamed Y. Shika, Suelem de Oliveira da Silva, Sylvie Gehin Karlsson, Unn Faleide, Vincent Van der Plas, Yevgeniia Lavrenchuk.
Scen: Dansens hus. Verk: On the cusp. Koreografisk inramning och regi: Ian Kaler. Musik: Planningtorock. Scenografi: Stephanie Rauch. Ljusdesign, film och redigering: Imogen Heath. Kostymdesign: Stéphane Peeps/FAAM Studio. Koreografiassistent: Stéphane Peeps. Repetitionsledare: Thomas Zamolo. Konstnärlig rådgivning: Jane Hopper.
Dans och andra konster 