Tutuer och fouettéer. Dancing Forward på Stockholmsoperan.

Vitt är en magisk färg inom baletten. Vitt som i de vita tyllkjolarna, tutuerna, av längre romantiskt slag eller kortare klassiskt. De har till och med gett upphov till en egen genre: Ballets blancs, ”vita baletter”, och förknippas oftast med förtrollade svanar, övernaturliga väsen som sylfider och andra akten i Giselle där vilierna, de hämndlystna gengångarna som är ute efter att dansa unga män till döds, förhäxar och tjusar oss. Serge Lifars Suite en blanc, ”Vit svit”, en neoklassisk variant av vit balett utan handling, som skapades på 1940-talet under brinnande krig, har aldrig tidigare dansats på Stockholmsoperan, men betraktas som en klassiker, inte minst på Parisoperan där den framförs med jämna mellanrum. Suite en blanc ser ut precis så som många tror och vill att balett ska, men sällan gör, medan andra får sina fördomar om balett, som något endast för invigda, bekräftade. Även om Serge Lifar, Ryska Balettens siste store solist och Diaghilevs siste protegé, oftast betraktas som en medioker koreograf har Suite en blanc överlevt eftersom den har en sådan slagkraftig enkelhet i all sin krävande virtuositet. Och så har den förstås tutuer, både korta och långa och vita, mot en djupsvart sammetsfond.

DANCING ǀ FORWARD
Föreställningen DANCING ǀ FORWARD – Suite en blanc med Kungliga Baletten 2019. På bilden: Desislava Stoeva, Frei Ruhl, Hiroaki Ishida, William Dugan, Jérémie Neveau.

Det ser lite ovant ut för Stockholmsoperans dansare att framföra denna utåtriktade, som man kanske kan kalla franska, nästan ceremoniella, bravurstil som består av en räcka uppvisningsdanser i skilda känslolägen och tempi. Här räcker det inte att ha en högt driven teknik, det handlar om att kommunicera med publiken, vilket dagens dansare oftast inte bereds så många tillfällen till. På så sätt är Suite en blanc ett dansverk som både baletten och publiken behöver. Dansarna för att finslipa sin konst, eller kanske snarare stil, och publiken för att vi behöver en paus från världens elände, och för att vårt behov av skönhet just nu är oändligt. Men lika njutbart som det är när till exempel Haruka Sassa charmar oss med La Cigarette eller Dmitry Zagrebin får glänsa i sin Mazurka, lika deprimerande är det när publiken mot slutet börjar applådera fouettéerna (”piskliknande” piruetter särskilt förknippade med Svansjön), som om fouettéer vore kvällens höjdpunkt och balettens raison d’être, när de i själva verket förvandlar den solenna och lite hemlighetsfulla stämningen i Suite en blanc till varieté.

DANCING ǀ FORWARD
Föreställningen DANCING ǀ FORWARD – Je t’attends, je t’attends, je t’attends med Kungliga Baletten 2019. På bilden: Hampus Gauffin, Gabriel Barrenengoa, Jéròme Marchand.

Om Suite en blanc ger oss en stunds respit från klimat- och terrorångest, vilket vi så väl behöver, förs vi åter in i den existentiella oron i kvällens nästa verk som är en nyskapelse av den franske före detta stjärndansaren Jérémie Bélingard. Je t’attends, Je t’attends, Je t’attends, ”Jag väntar på dig”, lyder dess namn och handlar enligt programbladet om väntan, som sägs vara unikt för människan. Själva koreografin känns ofullgången som också den väntade på något, däremot är kostym och scenografi av spanska konstnären Blanca Miró Skoudy distinkt och symboltyngd: händer, vakande ögon, månhalvor. Hennes kostym liknar modeskaparens Elsa Schiaparellis kreationer med lampskärmsliknande hattar och halva kostymer från något decennium före Lifars balett. Dekorens vågiga och slingrande former påminner omväxlande om surrealism och kubism, och om Matisses sena stil i hans ”cut outs”. Mycket händer i de rent visuella elementen, men mycket lite i själva dansens framåtrörelse. Dancing Forward som är temat för kvällen är det svårt att se det som; verket har mer karaktär av installation.

Scen: Kungliga Operan, Stockholm. Program: Dancing Forward. Ges t o m 15 mars.
Verk: Suite en blanc av Serge Lifar.Musik: Edouard Lalo. Kostym: Maurice Moulène. Je t’attends, Je t’attends, Je t’attends av Jérémie Bélingard. Musik: Vacarme/Gaspar Claus, Christelle Lassort, Carla Pallone. Scenografi och kostym: Blanca Miró Skoudy från O Creative Studio.

2 tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s