En Bolero att bli lycklig av. Jesús Rubio Gamo på Dansens Hus.

Precis som Våroffer var Bolero ett beställningsverk. Ravel fick balettmusikbeställningen på 1920-talet av Ida Rubinstein, den vackra och rika mecenaten och scenpersonligheten som dansade hellre än bra, men som hade stark utstrålning och en gång väckte skandal som Salome, när hon dansade av sig alla de sju slöjorna och visade sig ha ingenting under. (Vad vore danshistorien utan alla skandaler?). Och precis som Våroffer sätts Bolero upp regelbundet i nya iscensättningar av hugade koreografer. En av de mest berömda är Maurice Béjarts version som Stockholmsoperans nuvarande balettchef Nicolas le Riche valde att ta adjö av Parisoperans publik med 2014, när han gick i pension som stjärndansare. Och just på Parisoperan den 22 juni i år har Mats Ek urpremiär på sin Bolero, och den kommer också att ges på självaste franska nationaldagen den 14 juli. Men till dess, och vi får hoppas att den kommer att visas i Sverige (vars Operahus varit mindre begiven på Mats Ek än det franska), kan vi glädja oss åt Jesús Rubio Gamos friska och fräscha version som gästar Dansens hus.

bolero jesus
Här är vi långt borta från den rituella bordsdans som Béjart iscensatte med närmast dekadent förförelsekonst. (Även Ida Rubinstein dansade på ett bord, fast i en ”spansk” taverna.) Hos Gamo är vi ute i friska luften. Ja, så känns det trots att vi befinner oss på Dansens hus lilla scen med dess avskalade och råa, svarta spelplats. Den finns en sådan härlig frihet, en känsla av spontandans, av avspänd urkraft hos de båda dansarna Clara Pampyn och Alberto Alonso att det som från början såg sig lite väl enkelt ut, som ett gympapass med hoppsasteg, utvecklas till en snurrande, virvlande tornado av hårdhänt livs- och dansglädje. Den har en brutal charm, genial i all sin enkelhet. Men för att få uppleva denna stegrande och kulminerande danslycka måste man ta sig igenom Gamos halvtimmeslånga inledande Now, before we get too old, ett solo som är själva antitesen till hans Bolero. Men det är bara att tugga i sig.

Scen: Dansens Hus. Februari 2019. Verk: Bolero. Musik: Maurice Ravel. Koreografi: Jesús Rubio Gamo. Koreografiassistent: Jorge Brea. Dansare: Clara Pampyn, Alberto Alonso. Kostym: Naidi Fernandes. Ljus: Carmen Martzinez. Foto: Christoffer Brekne.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s