Rosalila cirkus. Epifónima på Dansens Hus.

All teater är politisk, brukar det sägas. Och därmed all cirkus. ”Gammalcirkusen”, där paljettglittrande artister med fantasifulla namn svänger i trapetsen till taktfast orkestermusik och trumvirvlar, för oss in i en drömvärld som med Ernest Hemingways ord ”är det enda skådespel vi bevittnar som ger oss känslan av att befinna oss i en lycklig dröm”. Ett opium för folket, med andra ord. Nycirkusen som vid det här laget inte är fullt så ny, den är på väg mot de 50, har ofta förankrat sig i den vanliga världen där ömsom halsbrytande och groteska, ömsom poetiska nummer avbryter vardagsillusionen och förlyttar oss till en annan dimension, som kanske inte alltid är så drömsk eller lycklig. Nu tar Cirkus Cirkör det politiska steget fullt ut och har med Epifónima (grekiska för ”utrop”) skapat en politisk cirkus som vill ”utmana traditionella hierarkier” och som påminner om 1970-talets plakatteater.

epifonima 4
Sju kvinnliga artister i rosalila, med specialiteter som handstående, tyg- och luftakrobatik, roue cyr (stora metallhjul), kinesisk påle och hårhängning, befinner sig i ett lavalandskap som har drag av en vulvagrotta, med mångflikiga draperingar som skiftar i form och färg alltefter ljussättningen. Skiftar gör hela tiden också det man tvekar att kalla ”cirkusnummer” eftersom de flyter in och ut i varandra på ett närmast organiskt vis, inspirerade av det historiska ”kvinnliga” ledarskap som Gunilla Thorgren (journalist och författare med förflutet i Grupp 8) i programbladet menar präglades av ”ett vakande öga i mitten av en cirkel, där ögat hela tiden kommunicerade med de behov som fanns runtomkring” i motsats till ”manliga” hierarkier med ett ”vaktande öga uppifrån”.

epifonima 3
Själva ordet cirkus kommer av grekiskans ord för cirkel så en sådan cirkelkommunikation är ju ytterst passande, men den verkar svår att genomföra i praktiken eftersom Cirkus Cirkör  inte uppträder i klassisk cirkusmanege utan framför Epifónima på traditionella tittskåpsteatrar. Artisterna svingar sig i metallkonstruktioner som dock rivs i slutet av föreställningen eftersom de representerar de ”patriarkala strukturerna”. Det är väl annars i själva konstformen man skulle vilja se en ny kvinnlig cirkus, inte i platt agitation som ger sig till känna i ett nummer där en riddarrustning dekonstrueras, dvs. tas isär, till ett flammande tal. Visst finns det förundrande cirkusnummer i Epifónima  ibland med naturlyriska drag till underbar musik av Rebekka Karijord, men den känns inte hisnande på allvar. Eftersom de manliga metallstrukturerna nu är rivna behöver man i framtiden något annat att svinga sig i. Då kan det bli riktigt spännande.
Epifonima ges på Dansens Hus till och med den 24 januari 2019.

Verk: Epifónima. Scen: Dansens Hus. Regissör: Tilde Björfors. Koreografi: Methinee Wongtrakoon. Artister: Lisa Angberg, Erini Apostolatou, Kajsa Bohlin, Sarah Lett, Lucie N’Duhirahe, Karolina Wojtowicz, Ashtar Muallem. Musik: Rebekka Karijord. Scenografi: Fanny Senocq. Kostym: Jonna Bergelin. Ljud: Marta Forsberg. Ljus: Susanna Hedin. Mask: Linda Sandberg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s